Ett kapitel i taget har jag läst om kvällarna i sommar. Ett kapitel i taget och jag grät hela tiden. För vad? För att Leif, pappan som boken handlar om, är en sådan bra man och jag hade önskat att han inte supit. För Åsas och Leifs fina men säregna relation. För att relationen tar slut. För att den kommer tillbaka. För att hon flyttar till sin mamma. För att Leif aldrig talar illa om Åsas mamma. För att hans bröder är så taskiga. För att det handlar om Västerås där jag växte upp. För att min pappa också hade ett medlemskort i Metall avdelning 20 i plånboken när han dog.

Nej, det här är verkligen ingen sentimental bok. Luras inte av mitt grinande som kommer av att jag läser andra saker i boken än vad som står. Till Åsa Linderborg ska jag skriva ett brev och tacka för att jag fått läsa en sådan fantastiskt och välskriven berättelse om en barndom och om en arbetarklass som förändrats.