Mike Larsson muckar från finkan och ska börja en nytt liv, där den älskade 14-årige sonen Robin självklart ska inordnas. Robin har bott i fosterhem i flera år och har nu engagerat sig i en rasistisk organisation. Man kan säga att han inte lika självklart vill bli en del av pappas nya liv.
Mike och Robin gillar jag, relationerna likaså. Men händelseutvecklingen drar iväg för mycket, det blir mörkt och bonn-galet men utan att bli svart humor. Ja, jag vet att det är en kriminalroman, det är det mörka realistiska. Men det blir stundtals också skröna och livfulla beskrivningar. Det tröttnar jag på och snabbläser. För många ord som
Med ett rykande, svart moln av frustration över sin skrovliga skalle stegar han hastigt runt två varv i en cirkel på den trådslitna hallmattan, innan han stannar upp och glor ilsket.
Mike Larsson får snabbt en plats i mitt hjärta. Det får Rolle och Robin också, och Amela efter ett tag. Dem berättas det fint om och är bokens stora behållning.
Mike Larssons rymliga hjärta. Olle Lönnaeus. Utgiven av Damm förlag 2010.