Jag tror att det är svårt att dö. Smärtlindring och ångestdämpande mediciner till trots så tror jag att den allra sista övergången är lika fysiskt och psykiskt påfrestande som att födas. När en bebis föds är vi där med handdukar och kärlek och värme. Men när vi dör tror jag att dödsögonblicket bara är en hård passage till ingenting. Inga handdukar. Ingen värme. Ingenting.

Men vägen till den punkten kan kantas av god hjälp. Smärtlindrande preparat. Ångestdämpning.  Någon som lyssnar om man orkar prata. Någon som finns där. En dödsmorska, ordet som Claes Britton använder i sin bok Min mamma är död. Här skriver han om den hösten hans mamma dog. Han gör några tillbakablickar i hennes liv för att förtydliga deras relation, men fokus är mammans döende. Steg för steg blir hon sjukare och han strävar efter att vara hennes stöd, att vara med henne och inte egoistiskt bry sig om sin egen dödsångest.

En annan sak som jag hade bestämt mig för var att aldrig, på inga villkor, tillåta mig att överföra tankarna och känslorna kring mammas sjukdom på mig själv.

Han drar sig inte för att rannsaka sig själv. Kunde han gjort mer? Hur mycket ställde han upp?

[...] jag förbannar mig själv för att jag i min tanklöshet har glömt att ta med mig blommor från Dalarö till graven. Jag lovar högtidligt mig själv att hädanefter skall jag och Tom se till att det finns blommor från Dalarö och Tomta på graven både vår, sommar och höst - ett löfte som jag inte har hållit.

Boken är skriven ett par år efter mammans död. En viss distans har infunnit sig, den lindrar kanske  och gör det möjligt att berätta. Med sin mammas död som utgångspunkt fortsätter Britton att undersöka hur samhället och sjukvården tar hand om döende människor idag.  I filmen Döden - en film om livet berättar Jerzy Einhorn om när han som ung läkare helt enkelt gick förbi sjukhussalarna där döende människor låg. "Det fanns inget mer jag kunde göra för dem, tyckte jag." En stor utveckling har skett i den palliativa vården. Det finns bot mot såväl smärta som existentiell ångest. Samtidigt syns sjukvårdens åtstramning av resurser också här. Britton gör en intervju med läkaren Ulla Zachrisson. Hon säger om människorna som arbetar palliativt:

Det är människor som har vilja och förmåga att verkligen hjälpa andra människor och som gillar utmaningar, lite som folk som klättrar i berg eller något sådan. Det är sådana som inte är rädda för att gå in i hetluften, där kaos råder, som inte räds att möta människor som reagerar kraftigt, som skriker och gråter och ber för sina liv, och som inte låter sig avskräckas av sin egen rädsla.

Sådana människor som gör den sista intensiva delen av livet så smärtlös och lugn som bara är möjligt. Kanske ge kraft att klara dödsmomentet. Men inte längre. För det ögonblicket måste man klara själv.

Har inte den här boken fått osedvanligt mycket uppmärksamhet för att vara en bok om döden? Tv-inslag, annonser och recensioner i all dagspress. Hursomhelst är det en bra bok. Den är personlig och mänsklig och allmängiltig. Ibland blir språket för sirligt och yvigt, men det vägs upp av det andra.

Jag läser den för att jag tror att det är sunt att tänka på döden ibland. Inte betrakta sig som odödlig. Momento Mori. Och därmed känna tacksamhet över att man är den som lever.

Jag tycker att livet fortskrider i maklig, majestätisk takt, likt en behagfullt vältrande flod, lämnande slösande generöst med tid och rum för att låta sig njutas och beundras. På mitt fyrtiosjunde år tycker jag redan att livet har skänkt mig mer av rikedom än någon människa äger rätt att begära. Vad mer gott det har att bjuda mig i den framtid som ingen av oss känner kommer jag bara att njuta med desto större tacksamhet.

Min mamma är död. Claes Britton.

Annat läst och skrivet om död och sorg

Foto