Först kommer tankarna på djuren. Vad hette egentligen min systers marsvin? Mina egna djur, den två hamstrarna hette Chicko och Viktor - möjligen med annan mer pretentiös stavning - och undulaterna hette Nina och Fredrik. Den finaste vita boxern kallades kort och gott Kickan och när hon dog blev det inga fler djur för mig.

Hanna Hellquist hade många djur. Otaliga djur. Udda arter.

Han såg mig och mamma doppa våra smörgåsar i kaffekoppen och när han fick sin egen lilla smörgås (Buffy-smörgås, sa mamma) så spatserade han fram till min kaffekopp med mackan i näbben och släppte ner den. Han väntade precis lagom länge innan han fiskade upp den igen. Inte för länge så att den föll isär. Precis lagom länge för att smöret skulle smälta så där gott och brödet skulle bli alldeles lagom mjukt. Jag fattar inte hur han gjorde. Hur han tänkte när han stod där och väntade bredvid kaffekoppen som var nästan lika stor som hans senaste flickvän. Men han hade full kontroll på sina smörgåsar den där fågeln. Han var en sann dopparmästare. Frukostarna på Konduktörsgatan har aldrig varit lika roliga sen han försvann.

Sedan kommer tankarna på pappan. Varför skriver man en kärleksfull men ändå kritisk uppgörelsebok om sin pappa medan han ännu lever? När tiden finns för såväl att vara kärleksfull face-to-face, som att göra upp, varför måste man då göra det i bokform? Det förstår jag faktiskt inte. Vad sa din pappa när han läste boken? frågar Daniel Sjölin Hanna Hellquist i Babel. Ja, menar hon, han trodde ju att han var värsta superfarsan och blev förvånad men förstod senare hur det egentligen hade varit för mig. Okej. Varför inte bara säga det till honom? Eller varför inte bara ge honom manus och låta honom läsa? Varför måste allt dessutom publiceras? Ett skäl är att innehållet skulle ha en allmängiltighet, dvs vara personligt i stället för privat. Ett annat är förstås att författaren helt enkelt tänker litterärt: detta är berättelser och det kommer att roa och beröra andra att läsa om den absurda barndomen med de absurt många djuren och det absurt många djurhistorierna. Och då får absurda pappa komma med på köpet - han är ju en väsentlig del av allt det där.

Samtidigt som jag skriver det här kommer jag på att jag faktiskt läst och tyckt om Det är 1988 och har precist börja snöa, en roman som också är en uppgörelse med en pappa ännu i livet. Där hade jag inga dubier, läser jag i min blogg. Jag tror det beror på att pappan i Eklunds bok är en frånvarande pappa. Det är den frånvaron uppgörelsen handlar om, och något slags försoning avslutar också romanen. I Hellquists bok blir pappan en alltför udda fågel och den publika uppgörelsen med en förälder i livet blir  något jag inte förstår  - de må vara hur kärleksfullt som helst.

Karlstad zoologiska. Hanna Hellquist.