Nya kvarter att utforska. Gator som funnits i evighet men ändå inte promenerats av mig.

Följer Henning i spåren. Barnängen. Färgargården. Åsöberget. Står ovanför Kvastmakartrappan och ser milsvida. Njuter.

Inledningsvis tycker jag att personskildringen är tunn i Fogelströms bok. Att orden inte räcker, inte ger mig inlevelse eller känsla för figurerna som dyker upp. De känns distanserade även om jag upprörs över livet de får leva.

Men i takt med att jag travar längs gränderna, tittar på utsikterna, sätter mig in i husens och trakternas historia ökar intresset. När jag med Åsöberget i blickfånget avslutar Mina drömmars stad gråter jag en skvätt för att Henning får dö 35 år ung i sin stuga.