På 70-talet var jag min värsta mardröm (efter att oljan skulle ta slut) Baader-Meinhof-ligan. Jag såg bilder på Ulrike Meinhof i tidningarna och lät mig skrämmas upp riktigt rejält. Men de kommer inte hit, tröstade jag mig själv ända fram till ockupationen av västtyska ambassaden. Hoppsan.

Det är enkelt att dra mig till minnes 70-talsrädslan när jag läser Mina revolutioner. I romanen kan en liknande organisation vara förebild, nämligen Angry Brigade som under samma tid som Baader-Meinhof utförde diverse bomdåd i Storbritannien. Stadsgerilla eller terror-organisation? Kärt barn och allt det där.

Författaren låter sin berättelse starta vid en punkt i nutiden där huvudpersonen Mike Frame är på väg att lämna sin fru och vuxna dotter i samband med sin egen 50-årsfest. Någonting drastiskt har hänt, det framgår. Bit för bit och med ett skickligt handlag rör sig författaren mellan parallell-historier i en nutid och en dåtid och bygger upp såväl intrig som karaktär. Det visar sig att Mike egentligen heter Chris Carver.

Jag hade vuxit upp i Ruislip, i förortsbältet väster om London. Det hade gått bra för mig på gymnasiet, så bra att till och med min far (en man vars känslor gick förlorade på Atlantens botten i någon vinterkonvoj under krigsåren) hade visat prov på viss stolthet över min antagning till LSE

Från den borgerliga medelklassmiljön låter sig Chris engageras i en vänsterextrem rörelse som i allt högre utsträckning tar sin ideologi till våldsam handling. Till sist får Chris nog, hjälps bort från landet av journalisten Miles och lever några destruktiva år i förskingringen innan han räddas av ett buddhistiskt kloster.  Han återvänder i ny skepnad, gifter sig, men en dag hör Miles av sig igen.

Det skulle kunna vara en sträckläsare, men ibland beskrivs de politiska aktiviteterna lite väl initierat och detaljerat för min smak. Men sammantaget är det en spännande och mkt välskriven psykologisk roman. Mike Frame är en komplex personlighet som är såväl osympatisk som sympatisk och därmed blir han både mänsklig och begriplig.  Det tycker jag är den stora behållningen med den här romanen.

Mina revolutioner. Hari Kunzru.