Kerstin Norborg mötte jag som föreläsare på en skrivarkurs. Med sig på kursen hade hon manuset till sin roman Min faders hus, som blev otroligt väl mottagen för några år sedan. Då, på den där skrivarkursen, hade jag inte läst hennes två tidigare böcker Vakenlandet och Så fort jag går ut men när jag läste de två prosadiktssamlingarna blev jag helt tagen av det vackra, sparsmakade och högst konkreta språket. Vakenlandet har oftast mycket korta texter, ibland bara ett par rader.

Du står framför mig. Det skulle räcka med så lite. Jag lyckas inte ens skriva mitt namn.

eller

Leran hade torkat. Försiktigtoch när ingen såg det satte jag mitt fotavtryck i hans.

I Så fort jag går ut har texterna vuxit och somliga sträcker sig över flera sidor. När jag läser Kerstin Norborg vill jag vila i hennes språk. Orden är noga utvalda. Just de orden, inga andra är de rätta. Min faders hus var också en fantastisk läsning och mina förväntningar på den här boken var höga.

Missed abortion är en samling av fjorton noveller, som enligt baksidan "handlar om barn, födda och ofödda." Ett ofött barn kan vara ett sådant barn som i den första texten där mamman just fått reda på att det i hennes livmoder nu vilar ett barn som har dött. Ett ofött barn kan också, för mig, vara en längtan som hos den unga flickan som sitter på tåget och har lämnat sin Andreas.

Alla texterna är välskrivna, vackra och starka, berör mig på olika sätt. Måste jag välja tar jag Åke där frånvaron av familj är så påtaglig. Hans fru, Agnes, är död sedan ett och ett halvt år tillbaka och han vill minnas henne, levandegöra henne, men

känner hur hon håller på att försvinna. Han vill det inte, vill att hon ska vara kvar där i möblerna de köpte, i musiken, i kaffeburken i skafferiet som hon envisades med att använda fastän alla sa att kaffet skulle förlora i arom.

Han träffar en ung kvinna som väntar på ett tåg som dröjer, och han bjuder hem henne på lunch, blodpudding, och på vägen tillbaka till stationen tar de en tur till kyrkogården också. I det mötet, i samtalet, lever Agnes igen. Det finns inget sentimentalt i det här. Bara ett slags klarhet och väl beskrivet stycke liv och jag beundrar författaren så mycket att hon gör det, klargör och visar de här människornas liv så att jag får av del av det.