Försiktigt skriver jag små noteringar i marginalen. Utropstecken. Streckade linjer för särskilt bra ord och meningar. När jag bläddrar tillbaka är boken strösslad med meddelanden i blyerts.

Jag vill välja på måfå, men ryckt ur sitt sammanhang blir det något annat, annorlunda.

Mot ännu en sommar handlar om Grace, författare från Nya Zeeland som numera likt flyttfågeln dragit till England. Ett veckoslut hos bekanta, Anne och Philip, norr om London bildar en ram i vilken jag får glida in och ut ur Grace drömmar, verklighet, böcker hon läser och händelser hon minns. Läser hennes ångest över att inte vara en spirituell gäst, ser hennes längtan efter att få återgå till att skriva.

Grace lever i en självvald exil. Hon är flyttfågeln som inte vill stanna på sin plats. Äventyraren. Självrannsakar och skriver att hon

[...] rös åt sin oförmåga att sätta ihop en enda vacker värdig mening

Jag tröstar dig, Grace. För i Mot ännu en sommar är alla meningar vackra och värdiga.

Mot ännu en sommar. Janet Frame.