Vi sitter en sen kväll och talar om Christine Falkenlands poesi och jag högläser lite ur Huvudskalleplatsen.

Hon flammade

Hon sprakade

Hon sög i sig allt syre

Hon måste ha lovat

att alltid vara lycklig

Vi pratar om hur Falkenlands poetiska språk ser ut i romanerna. Jag säger att jag aldrig läste Trasdockan för att den att verkade så ... otäck men att jag ska ta Vinterträdgården, söka exempel. Närmast omedelbart är jag fångad i romanen om Laura, den fyrtioåriga kvinnan som bor kvar hos sin far, arbetar på dagis som barnsköterska. Jag vill gärna tro att jag kan ta barnen rätt bra, säger hon. Jag är inte stark, men jag har en sorts uthållighet och ett tålamod att koppla på. Snart träffar hon Shahrzad, mamma till ett av dagisbarnen. Men det

fanns verkligen ingenting i vårt första möte som pekade i riktning mot det kartlösa land vi nu befinner oss i. Vilse i oss, ändå hemmavarande.

Se där, ett exempel på det lyriska. Kärleken mellan Laura och Shahrzad växer och kompliceras.

Nu spränger sig tankarna ut, alla orostankar som vill få fram sitt. Hon har glömt mig. Hon såg mig aldrig heller. Jag inbillade mig bara att det betydde något.

Pappa föreslår att Laura ska gå en skrivkurs. Hon är tveksam, vänder sig mot de svåra övningarna, får prestationsångest. Ändå fortsätter hon, förändras i dem.

Längst ner, där inne, i det varma mörkret, är vi lika intill förväxling. Det som är motståndslöst väsen i dig är motståndslöst väsen i mig.

Vinterträdgården. Christine Falkenland