Vi rör oss i 60-70-tal. I flera berättelser läser jag om en kvinna som försöker få ihop karriär med familjen, sig själv med sin man. Att se och bli sedd. Bagaget vi släpar på. I hennes fall en bror som tog livet av sig och en mamma med psykiska besvär. Skuld. Trots historiernas koppling till sin samtid fungerar de som allmängiltiga tidlösa berättelser. Jag läser också intressant möten med människor, betraktelser över ett innehållsrikt liv.

Språket är välformulerat, tydligt utan att bli mångordigt. Jag väljer ett citat på måfå:

Februari 2006: råkall isdimma utanför mitt fönster åtta trappor upp, ett väder som får mig att falla genom februaritunneln, tillbaka genom februaridagar, år efter år.

Berättelserna intresserar mig, lockar mig och kanske känner jag ibland igen mig. När jag inte läser boken längtar jag efter att få göra det.