Jag påbörjade den här texten innan Herta Müller fick sin utnämning och jag döpte inlägget till Nobelpriset - men jag minns inte riktigt varför. Kanske för att jag hade två ingångar till det jag ville säga och tänkte att nobelpris blir ett slags mittemellan. Vi får väl se.

Den första ingången är Album som jag läste klart väldigt kvickt efter Bokmässan. Min första tanke var att jag också skulle vilja vara en seriefigur, en grafisk bild, och jag undrar vilka attribut som särskilt skulle få dominera. Luvan som alltid tycks vara påsydd på de tröjor jag köper? i-Poden? Mobilen med det ständigt inkommande sms-beskedet från någon bokhandel att böcker finns att hämta?

Att blogga är roligt, lika roligt nu som när jag började. Att skriva om böcker jag läst, kommer att läsa, borde läsa eller inte alls tänker läsa. Kul. Att berätta om bokhyllan, om sorterandet och rensandet, om att boktipsa. Jo, lika skojigt. Till bloggandet hör också läsande av andras bloggar. Om deras lästa och olästa böcker, om deras bokhyllor och annat som hänger samman därmed.

Bokhora är bokbloggarnas bokblogg - en pimpad Rolls Royce i genren. Innehållet i deras Album håller samma entusiastiska engagemang och jag tycker om att läsa längre texter - välskrivna - om ämnen som roar den läsare jag är.

Det för mig över till den andra ingången till det här texten, nämligen DN:s märkliga artikel härommorgonen om litteraturkritiken just apropå Album. Artikeln retar mig därför att den är så gnällig och inte det minsta analyserande när den just diskuterar anspråk på litteraturkritik. Journalisten tycker inte Album håller eftersom den handlar om hur man sorterar böcker och vilka bokomslag som är fula.

"Bokhoras Album kan bokomslag vara fula, barnböcker utdaterade, men analysen är snudd på obefintlig." Hur kan journalisten kräva analys ur varje text som handlar om böcker? Det går alldeles utmärkt att samtala om böcker på andra sätt. Att en text som handlar om boksignering hos Paul  Auster, inte innehåller information om " vilken bok det är, eller vad han säger, eller vad det står i den" är knappast särskilt märkligt eftersom det inte är relevant i sammanhanget.

Kanske har diskussionen om bloggande kontra litteraturkritik gått vidare under veckan jag varit borta, jag vet inte, uppdaterat mig har jag inte. Vad jag vet är att när det kommer till bokläsning och bokbloggande  och bokbloggsläsande gäller fortfarande att "jag skriver när jag vill och om vad jag vill"  för mig.

Pratats om nobelpriset har det förstås gjorts även i Berlin. Sms kom till mig 13.05 och vi stapplade igenom en tysk dagstidning dagen därpå. (Jag förstod blott fjorton ord, varav Herta Müller var två) Författaren  Herta Müller stiftade jag bekantskap med via Carolines blogg.

Jag åt belgiska jordgubbar till middag och jag tvättade en maskin svarta t-shirts och jag var så trött att jag var intill håglös när jag bestämde mig för att ge mig själv finaste aftonpresenten: alltså ligger jag nu på rygg och läser Herta min Hertas “Hjärtdjur”, jag tror hon bygger vackraste språket i hela världen och jag känner att innihelvete så jag älskar Bukarest och hennes vilda parker, den löjliga lilla floden som är mer en å. Hur klättrar hoppet längs fasaderna, allihopa, och hur skriver Herta Müller detta, allt detta, allt detta och mer.

Se där -  bokblogg och analys i skön nobelprisish förening. Så är det när det är som bäst. (Och min text fick en naturlig rubrik.)

Album. Bokhora