Min generation är en generation av avfällingar. Vi har trott och tappat tron på såväl gud som marxismen. Efter oss kommer en generation av nihilister, därför att vi velat bevara dem från all sorts tro. Det betyder att de inte har något att avfalla ifrån, något att förneka, något att brottas med. Det tycker jag är synd. Jag tror man behöver det.

Så säger Torgny Lindgren om sin bok Norrlands Akvavit som jag just lagt ifrån mig. Den filosofiska frågan om huruvida gud finns eller ej diskuteras med hjälp av predikanten Olof Helmersson som drygt åttio år gammal återvänder till Västerbotten för att också återvända de människor han en gång frälst. Det går sådär. De flesta är döda. Andra har brottats med frågan om gud på på egen hand under åren predikanten varit borta.

Du måste begripa, Olof Helmersson, sade han, att du inte har någon makt över våra själar. Du kanske hade det en kort stund för mycket länge sedan, men den tiden är förbi. Nu tror vi vad vi vill. Och på egen hand. Det är den del av vår storhet.

Församlingen är nu endast två personer.

Gerda och jag, sade Marita. Vi är församlingen.

Gerda är döende, påpekade Olof Helmersson

Jo, medgav Marita. Församlingen krymper. För tillfället.

Den här romanen tycker jag är en okej Torgny Lingren-roman. Godkänd men inte mer. Jag skumläste vissa avsnitt som var långtråkiga därför att det blev för pladdrigt, något jag inte tillskrivit författaren tidigare. Lindgrens berättelser brukar berättas koncist och lakoniskt. Det görs den här romanen också. Men bara delvis.