Ur En resa i vintern:

Farten tar ifrån dig ditt nu, för det som du ser på nu finns inte längre, och det finns inget kvar av det. Liksom den skogsklädda kulle som finns där inte längre fanns där när du skriver dess uppdykande.

Ur Orbitór Vänster vinge (Mircea Cartarescu)

När jag tänker på mig själv i olika åldrar, tänker på det som på lika många avslutade liv, är det som om det handlade om en lång, oavbruten rad av döda, en tunnel av döda kroppar som ligger och dör inuti varandra. Och han som för en sekund sedan speglade sig i kaffekoppens mörka sjö och satt här och skrev orden "ligger och dör inuti varandra", han har trillat av stolen och spräckt huden så att ansiktsbenen blottats. Ögonen har trängt ut och blöder svart. Om ett ögonblick kommer han som ska skriva "han som ska skriva" i sin tur segna ner ovanpå den andres stoft.

Jag tycker om att parallell-läsa och hitta samma tankar uttryckta på olika sätt. Slutet av En resa i vintern blir också början av Orbitór - Vänster vinge. Om den senare tänker jag att språket är vackert, men kommer jag att orka läsa en hel bok full av poetiska formuleringar och oavbrutna liknelser?