Veronika åker till ett ensamt hus för att skriva en roman. Hon får veta att grannhuset, det ovårdade, bebos av äldre excentrisk kvinna.

Snark. Har vi hört det förut? Men jag läser vidare. (Läsecirkeln som valt boken kräver det. ) Naturligtvis finner de varandra. De för inte precis samtal med varandra, utan snarare berättar de delar av sitt liv för varandra. Sådant som de aaaaldrig kunnat berätta för andra som maken som dog, mamman som tog livet av sig, barnet som kvävdes.

Ja, det är hemska saker som berättas och jag är inte cynisk. Däremot blir jag så uttråkad av det sega sättet att berätta. Olsson skrev sin bok på engelska och den hamnade högt på topplistorna utomlands. Sedan översattes den till svenska. Hade den blivit publicerad annars ?

Nä, läs inte den här. Läs Hohaj av Elisabeth Rynell i stället om glesbygd och ensamhet och sorg längtas efter.

PS

På framsidan av pocketboken ett citat: "En bok att tycka om! "Dagens nyheter.

Jaha? Vad tillför ett sådant citat annat än att boken blivit recenserad av DN? Fast det kanske räcker.