Jag tror att det är när Helena Dahlgren twittrar om den - lätt hänförd - som jag börjar jaga. Stadsbibblo - köplats 6 och väntetid i veckor. Kompisen B har den visar det sig efter rundringning - hurra! - men ACK hon glömmer den när vi träffas!  Närbibblo har boken men är stängt för sommaren. Förväntningarna stiger under sommaren när det är så segt att få fatt i boken.  Ödesdiger vändning. Dramatisk så det förslår.

Och så äntligen! Efter flera veckor är den i min hand och jag börjar läsa. Romanen börjar i ett nu med upptäckten av människoskelett nedgrävda i en djurkyrkogård. Men inledningsmeningen var den som krokade fast mig i läsningen. Hör här:Kroppen låg på en liten fyrkantig matta mitt på golvet i vapenrummet.

Direkt vill jag veta: vad är det här för ett lik? Att jag nu avslöjar att det är en vovve gör ingenting  för det framgår bara några rader längre ner på första sidan. Genom några perspektivvändningar ringas snart huvudpersonerna in och jag förs tio år tillbaka i tiden då Adam ärvde ett storgods av sin släktning. Eftersom han då studerade fanns ingen möjlighet att ha kvar sitt hus, men han åker ändå dit tillsammans med sin  kompis Rufus.

De tog varsin handfull jordgubbar och gick sedan ner mot sjön. Två andpar simmade omkring där nere, gräsänder med fjädrar som tycktes målade i en genomskinlig grön färg och en häger i luften över sjön på tunna vingar och med dinglande ben. Adam kastade en blick tillbaka mot huset och såg de spetsvingade svalorna som kastade sig in och ut från takåsarna. Han kunde inte andas ordentligt. Känslan var på något vis sexuell, precis så som han hade känt ett par gånger när han var galen efter att få älska med en flicka och trodde att hon skulle säga ja, men inte var säker på det, inte riktigt säker.

Inte kan han slå ifrån sig en sådan känsla. Adam och Rufus bestämmer sig för att stanna över sommaren i alla fall, kanske ha ett kollektiv? Ett kollektiv där var och en sköter sig själva och bara ser till att betala för mat och hyra. De kallar stället Ecalpemos - läs namnet baklänges - och snart får Vivien höra talas om det, tänker sig att här kommer hennes andliga sökande få en plats och ett sammanhang - vilket händer men inte som hon tänkt sig. Hon frågar sin bekant Shiva om han vill följa med och han gör det, han vill bryta sig loss från sina föräldrar utan att oroa dem. Låtsas att han ska djupstudera medicin med några andra läkarstudenter. Snart nog kommer också Zosie med i sällskapet och med henne ändras allt. Det som skulle kunna ha blivit en härlig sommar blir ... något väldigt annat.

Redan från början presenteras tragedin, de döda människorna i djurgraven. Barbara Vine tar mig hela vägen mot en upplösning, bit för bit får jag veta och förstå. Så snyggt flyttar hon mig mellan då och nu, mellan huvudpersonernas ångest,  skuld och lättnad och åter i skuld och ångest i takt med att polisen kartlägger vad som egentligen hände där på den isolerade lantegendomen. Och just som jag tror att jag har saken klar för mig kommer en avslutande twist som får mig att dra efter andan.

Ödesdiger vändning. Barbara Vine

- - - - -

Foto: Oliver Gruener