En chassidisk man i Brooklyn, NewYork,  försvinner. En hårdkokt snut (Melanie Griffith) får i uppdrag att hitta honom. Mannen hittas död. Snuten flyttar in i den chassidiske rebbens hus, lär sig om chassidernas tro och liv. Blir kär i rebbens son. Han blir kär i henne. De inser att de inte kan få varandra. Mördaren hittas. Hon får en ny syn på livet.

Nej. A Stranger among us är som film betraktat riktigt usel. Som en uppvisning av chassidiskt vardagsliv i Brooklyn bättre. Filmens bildberättande är tydligt och när bilden inte räcker till ställer Griffith frågor om varför hårlockar vid öronen bärs av männen och vad shabbat egentligen innebär.

Inspirerad av filmen läser jag Nina Solomin reportagebok  Ok, amen,

- Tycker du att ultraortodoxin är det enda sättet att vara judisk på? frågar jag Pinchas.

- Jag erkänner inte begreppet ortodoxi. Jag tror att det är ett destruktivt verktyg som människor missbrukar. Vi har fått en Torah. Om man erkänner detta faktum så försöker man också hålla dess lagar så gott man kan. Det kallar jag inte ultraortodoxi. Det låter alldeles för extremt. Jag ser mig helt enkelt som jude och försöker leva därefter.

Så säger en av de många människor  Solomin intervjuar. I slutet av 90-talet bosätter hon sig i Williamsburg för att lära känna den chassidiska världen lite mer. Hon får slita hårt. Hon betraktas med misstänksamhet och motstånd. Allteftersom månaderna går träffar hon ändå fler och fler människor, deltar i fester, gudstjänster och vardagssamtal och när hon lämnar Brooklyn skriver hon

Jag har lyckats forcera chassidernas barriär och fått uppleva hur fientlighet vändes till värme. Min klichébild har suddats ut och ersatts av möten med människor av kött och blod. Gråt, skratt skvaller och välsignelser.

Det var länge sedan jag läste en dokumentär berättelse - om jag får kalla boken så. Jag tog boken från hyllan, läste den oavbrutet - till och med promenadläste ety bokstäverna inte var små och solen sken - och lade nyss ner den. Välskrivet och Solomin skapade med sin berättelse en närvarokänsla och delaktighet för mig,   inte alltid är givet i reportage.

Ok, amen. Nina Solomin