Vi är samlade här. Den unga kvinnan med långt mörkt hår, den gamla damen som behöver hjälp med att sätta på sig sin vackra lila tröja, jag själv och kanske hundra personer till. Vi ska lyssna till ett samtal om sorg. Där framme vid podiet finns Magnus Utvik, Johanna Tydell och Annika Borg, alla författare till varsin bok som med olika persektiv tar sig an ämnet. Jag undrar vad de har med sig i sitt bagage, den där unga kvinnan, den där gamla damen. Vad jag själv har vet jag ju.

1990 satt min syster och jag och samtalade om död och sorg. Det var på vår farmors begravning och min syster sa: vi är så förskonade från att människor dör ifrån oss. Från det året har så gott som varje år en nära anhörig eller vän till mig dött. En av dem är min syster. Döden är en del av livet. Det förstår jag. Sorgen är en följd av den kärlek man får känna för den man mister. Det inser jag. Men ibland blir jag så trött på allt det där. Inte en död till, tänker jag. Fast det är ju inte så. Så är ju inte livet.

En följd av min systers död är att jag förhåller mig mer ödmjukt till livet, att jag väljer saker jag vill göra utan att tveka, att jag inte tänker: "det hinner jag göra sen". På ett sätt har jag blivit en smula bättre människa. Men jag skulle så oändligt mycket hellre vilja vara en sämre människa men med min syster i livet.

Det tänker jag, när jag sitter där och lyssnar på uppläsningar ur Tydells I taket lyser stjärnorna och Utviks Anna, min älskade. Jag undrar vad den unga kvinnan med det röda håret tänker och den gamla kvinnan med den lila tröjan?