När jag läste Lars Noréns En dramatikers dagbok ville jag börja om mitt liv för att kunna dokumentera det bättre.

När jag upptäckte Moleskine-böckerna var jag beredd att skriva om samtliga anteckningsböcker från barndomen och framåt för att det skulle vara så snyggt.

När jag läser One day vill jag genast rekapitulera allt som hände ett visst datum tjugo år tillbaka i tiden. Jag plockar fram mina anteckningar. Se på mina tre första pre-tonåriga dagböcker. Den rosa med kärleksparet är den första. Därefter köpte jag den bruna där jag så vackert klottrat Kiss me please i det röda hjärtat. Den röda blanka kom därefter. Alla nogsamt försedda med anordning för det Viktiga Låset.

Hursomhelst, ingen bra rekapitulering,  jag skriver ju inte anteckningar varje dag. Så när jag börjar läsa i skrivböckerna lyckas jag inte hitta den kontinuitet som bygger upp One day och där författaren låter oss följa Emmas och Dexters liv med nedslag varje 15 juli under en 20årsperiod.

Men tre nyårsaftnar lyckas jag skrapa ihop.

31 december 1971. Idag fick jag påssjuka. Kicki och jag åkte paråkning på skridskobanan. Ramlade minst 100 gånger.

31 december 1972. I morgon ska vi åka till mormor. Det roligaste som finns är att åka till mormor.

Den 31december 1973. Idag är det nyårsafton och Elisabet kommer hit och sover över. Det ska bli kul. Klockan 12 ska vi skåla champagne och sedan ska vi smälla smällare. Det är skitkul. Tjoho !!!!!

Inte mycket att bygga på. Numera är anteckningarna mer introspektiva analyser och ännu mindre OneDay-intressanta, men idén med nedslag en viss dag under många år är lysande.  1988 träffas Emma och Dexter. Den kärleksrelation som skulle kunna bli av startar liksom inte. De blir istället godaste vännerna men efter några år blir det glapp även i vänskapen. Dexter är programledare i tveksamma tv-produktioner, snobbig och ganska bitter och ständigt halvpackad. Emma är lärare och sliter på med sina romanprojekt. Partner kommer och går. Så också åren, nedslagen görs varje 15 juli med tillbakablickar. Referenserna och kopplingarna till samtiden är eleganta och läsvärda. Det är roligt och intressant att läsa.

Redan från början antar jag att det här kommer sluta med att Emma och Dexter fattar att de är varandras, att hela progressionen i romanen ligger i de ska bli det utkorade kärleksparet. Effektivt och år för år bygger författaren upp förväntningarna. När de till sist äntligen slår till och gifter sig återstår en bra bit roman. Hur tänker Nicholls avsluta det här? bara han inte låter någon av dem dö, tänker jag. Det vore ett sådant trist och simpelt grepp att få ett slut.

Spoilervarning

Författaren låter en av dem dö, och jag tappar intresset men läser ändå färdigt. Vi diskuterar: hur skulle han kunna avslutat? Besöket på berget och tillbakablickarna till 1988 skulle fungera bra utan att de som nu blir nerkladdade av ett "åh, vad tragiskt". Men vi är osäkra. Vi hittar inte något bra sätt.

Jag läser andra bokbloggar som är hänförda av One Day. Och jag ska inte gnälla. Det här är en god idé, väl genomfört skrivande och när jag inte kan komma på ett bättre slut själv, vem är då jag att klaga?

One Day. David Nicholls.

- - - - -

Mer om dagböcker