Först googlar jag efter bilder av en abiturientmössa, men hittar ingen bra. Saga Sandler och hennes kompanjoner hittade sina på Buttericks: grekiska hjälmar av stålgrå papier maché. Själva idén med mössorna var att visa att nu har jag gjort mina examinationer och är klar för studenten. Abiturienten försvann med studentexamens upphörande 1968 för

den beramade gymnasieutredningen är klar och resultatet har publicerats. Maximus talade om det på latintimmen. Han talade så att han glömde att förhöra läxan, han talade så att att tårarna plaskade på bänklocken. Inte för att det egentligen bekymrar oss hur gymnasiet kommer att se ut när vi är ur det - efter oss syndafloden.

och snart är det dags igen för gymnasium 2011 och den gamle latinläraren Maximus skulle jubla.

Ha! Det var väl en inledning för kommentarer om den lilla godbiten Oppositionspartiet. Jag läser den från alla håll. Från abiturient-hållet, som lärare och ur ungdomsperspektiv. Från alla lägen fungerar det så bra att läsa romanen. Till exempel så här: Jag blundar och ser mig själv kliva in i klassrummet. Har något lämpligt verk - Harry Martinsson? - i handen och utkräver de rätta svaren av lydiga vältaliga elever. På rasten rusar eleverna ut på skolgården oavsett väder, för att få en lämplig nypa luft. Kanske ser jag - o hemska tanke - någon uppnosig ung fröken som gömmer sig inomhus. Lite regn har faktiskt aldrig skadat och nu blir det anmälan till Klasskonferensen. Hur ska det gå? Om de inte fogar sig i gängse normer!

Femtio år senare och halleluja för att vara lärare och heja oppositionen! Sådant utvecklar. Det är säkert roligt att gå i gymnasiet om det är bra. Är det inte bra är det likafullt vidrigt att år efter år inramas i en Klassgemenskap man inte valt. Saga Sandler har det i både ock och jag är övertygad om att mina gymnasieelever skulle känna igen sig i romanens funderingar och erfarenheter. Även om inramningen av den tidstypiska skolan säkert skulle locka till skratt, och kanske viss fasa. "Men fick verkligen lärarna göra så där!" Visst är det här en tidig Sundströmsk roman, lite vild och associativ, men sammanhållen och välskriven. Och vilket språk!

Oppositionspartiet. Gun-Britt Sundström. Utgiven av X publishing

foto: ilco

- - - - -

Jag minns också Anden i glaset. Vi satt i Lenas rum och hade ritat upp alla bokstäver på ett stort ark och dessutom ja och nej i egna ringar. Glaset värmdes upp och gled sedan elegant fram på pappret. Frågan om vem jag skulle bli ihop med besvarades B-U-Y-H-H-T vilket jag självklart tolkade som Stefan. Dock hade anden fel, meddelar dagboken.