Jag läser sällan om böcker. På sitt sätt är det synd. När man vet hur det ska gå kan man koncentrera sig på annat. Språket eller så. Men jag har aldrig varit mycket för det. Jag tycker om att läsa olästa böcker. Olästa böcker har jag inte något förhållande till. Därför undviker jag också  recensioner  eller reflektioner som är längre än själva boktiteln. Är de längre, slutar jag helt enkelt att läsa innan det är försent.

Jag vill nästan aldrig ändra den första upplevelsen av en bok. Är den fantastisk får den fortsätta vara det. Är den usel – tja, då får den vara också det. Ingen extra kontroll. Ingen omläsning.

Men ibland händer det. Som nu när jag har läst om Priset på vatten i Finistère därför att jag såg Bodil Malmsten på Södra teatern, tänkte att även om jag ju redan har ett förhållande till henne och redan vet hur det går med Finistère så har jag glömt bort väldigt mycket om hur det var när hon flyttade dit. Så jag läste om.

Och det var som att läsa en alldeles ny bok. Jag ser blommorna i hennes trädgård som vore de nyplanterade. Den skapande processen är vackrare och mer ångestladdad än aldrig förr. Madame C:s briljantring har aldrig blixtrat som nu. Jag slår igen boken och börjar odla min trädgård.

Priset på vatten i Finistère. Bodil Malmsten. Ursprungligen utgiven av Albert Bonniers förlag 2001 och min pocketutgåva på Bonnierpocket.