Akaporr, vem började använda ordet? Någon på Bokhora tror jag.  Johanna L? Exbokhoran Helena? Hursomhelst, när vi samlas för att diskutera genren under ledning av Breakfast BookClub och En bokcirkel för alla, är vi inte rörande överens om var gränsen ska dras  för att en bok ska kvala in i genren akaporr (nog älskar vi sådana gränsdragningsdiskussioner inom litteraturen,va!) Berättelsen ska utspela sig i skolmiljö som tydligt påverkar historien, så långt var alla med, men inte vilken skolmiljö som helst duger utan det ska vara internatskole-miljö. Den isolerade hela-dygnet-präglade skolvärlden. Typiska exempel är dagens samtalsbok Ränderna går aldrig ur och tungviktaren Den hemliga historien.

Men andra tycker inte att det räcker med den akademiska miljön, utan vill att det också ska finnas något längtansfullt och lockande i boken - man ska vilja bege sig till skolan! - och då åker onekligen Ränderna går aldrig ur för den skapar inte ett sug till Sigtunaskolan Humanistiska Läroverk just.

Till den skolan har ändå Elin längtat. Hon kan inte förstå att hennes mamma, som också gick sin gymnasietid där, inte berättar mer om hur fint och fantastiskt tre år på skolan kan vara. Elin vill verkligen bryta med sitt gamla liv i det urtrista Gimo och inordnar sig i allt på skolan och elevhemmet Berga. Ytan är viktig och så länge den är okej kan mycket tolereras.

Jag erkänner att jag blev lockad av att läsa om Sigtuna-skolan. Tanken på hemliga nätverk och vi-hjälper-varandra samt diverse massmediala utrop kring urartade invigningslekar kittlade en småsnaskig skvallernerv i min kropp. Just det är också min behållning i den här boken, även om den inte alls avslöjar några skandaler. Boken blir i stället ett slags socialrealistiskt reportage för när veckorna går känner Elin sig alltmer splittrad mellan den hierarkiska ordningen på skolan, klasskillnader och längtan efter jämställd vänskap. Boken var snabbläst men lämnar mig ganska oberörd. Kritiken från Elins sida blir vacklande men bränner aldrig till.

Men det här med akaporr då. För mig kan akaporr gärna vara riktigt akademisk. Kursplaner och begreppsdiskussioner och diskursanalys får gärna strösslas i en sådan roman. Här borde Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl vara helt i min smak men:

Jag önskade att jag skulle tycka om den här boken därför att jag borde göra det. akaporr och litteraturreferenser oavbrutet. Men det var just det. Dessa eviga referenser blir för mig bara ett pladdrande och jag ställer mig upp och skriker: ”ge mig en haiku att läsa”. Jag läste 150 sidor, sen gav jag upp.

Breakfast BookClub listar flera titlar (de feta har jag läst)

Curtis Sittenfeld – I en klass för sig

Donna Tarrt – Den hemliga historien

Jean Webster – Pappa Långben

Jean Webster – Patty

Agnes Hellström – Ränderna går aldrig ur

Carol Goodman – De döda språkens sjö

Jan Guillou – Ondskan

Amanda Hellberg – Döden på en blek häst

Ronna Jaffe – Klassträffen

Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik

Matthew Pearl – Danteklubben

och från dagens brunchträff kommer ytterligare ett par titlar som Poison tree och A Gate at the Stairs.  Jag tänker också på The Group som handlar om åtta kvinnor som alla examinerats på Vassar collage och som nu träffas igen i vuxen ålder på en av kvinnornas begravning. Inte så mycket kursplaner, men campus och lärare.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget.  Jag blir plötsligt tveksam till hela akaporr-idén. Jag kanske blandar ihop korten. För den där superakademiska romanen med diskurser och begreppsutredning som jag vill ha, finns den egentligen? Blir akaporr inget annat än internatskolelitteratur?

Svar till "tveksam"

Ränderna går aldrig ur. Agnes Hellström. Utgiven av Forum 2009

- - - - -

Boktoka är mera positivt inställd. En bokcirkel för alla tycker att det är en bra debut.

foto