I skönlitteraturen får man göra vad man vill, säger jag till studenterna.

Till exempel att radbryta efter varje mening.

Utan att därför ha indrag eller blankrad.

Men jag hatar det.

Därför att läsningen blir svår.

Sara Mannheimer gör så i Reglerna.

Bryter min viktigaste - enda? - skrivregel.

Men det är ju skönlitteratur.

På sidorna 2, 3 och 4 får jag säga det till mig själv.

Det är ju skönlitteratur.

Se bort från det där, Ann-Sofie.

Skärp dig och se bort från det där.

Då ser jag ett originellt sätt att använda språket.

Jag ville på impuls omedelbart in i lägenhetens opaka hörn för att liksom tillintetgöra närvaron närvaron av min existens till dess att den bultande inkräktaren upphört att kräva mig på den samma.

En skapande kvinna befinner sig initialt i ett hus, lite på nåder, och vill ordna tillvaron efter tydliga - eller? - regler men

Motstridigheterna är, när allt kommer omkring, mitt regelsystems ledmotiv.

Och allt är språkets förtjänst att jag läser den till sista sidan. Inte den jämna vänstermarginalen. Den hatar jag to the bitter end.