Religionsvetarveckan

juli 29, 2009

Jag tror att förmåga till moraliskt tänkande är ett allmänmänskligt fenomen. Människans förmåga att skilja rätt från fel ligger i den mänskliga naturen så att säga. Jag tror inte att det finns en transcendent verklighet - t ex gud - som skapar för evigt givna regler för vad som är rätt och fel. Moraliska frågor förändras. Att inte sopsortera för 20 år sen var möjligen miljömässigt fel, men knappast någon skulle ha blivit anklagad för ett oetiskt beteende. Det blir vi idag. Att sopsortera är inte bara en fråga om miljö utan också om moral. Vi har alltså förmåga att vara moraliska och resonera om etiska problem. Men vad som är etiskt rätt eller fel varierar över tiden.

Att vara en människa med etik, innebär också att ta ansvar för sina handlingar. I Det var inte mitt fel resonerar Ann Heberlein kring just det. Hon skriver lätt-tillgängligt men tydligt och utvecklat om vad ansvar kan vara och betyda. Jag läser med pennan i hand och gör anteckningar i marginalen. Sedan kommer jag på att boken är K2:s. Ska jag sudda? Jag tittar på anteckningarna igen. De är intressanta. K2 får dem som bonus.

Boken är den första under min religionsvetarvecka. En vecka där jag planerade läsning av fyra böcker men som nu, i verkligheten, kommer att bli två. Semesterfirande och bokhyllemålning tar härligt mycket tid i anspråk. Den andra boken jag kommer att hinna med är Sektbarn. Jag hoppas att den inte är tendentiös utan objektiv och med flera perspektiv.

Jag ser fram emot kommentarerna i marginalen!

Katarina Bolling - juli 30, 2009 11:37

Att förmågan att skilja rätt och fel skulle vara allmänmänsklig tror jag inte en sekund på. För det första finns det allt för många varianter av "rätt och fel" med allt från regionala skillnader till gruppmoral. Att du t.ex. skulle veta instinktivt vad som är rätt och fel på Spy Bar ihop med Bratsen är högst osannolikt. Det handlar om social sputspetskompitens som ingen människa i världen kan komma i närheten av. Eftersom reglerna konstant ändras kan det inte vara en inbyggd funktion hos människan. Det mest intressanta är väl kanske att "det korrekta beteendet" kan växa fram ur missförstånd och felaktigheter. För jag vet ju att det miljömässigt riktiga är att inte sopsortera. Omoraliskt trots att jag skiljer på rätt och fel.

C - aug. 6, 2009 09:48

Intressant kommentar. Med "förmåga att skilja på rätt och fel" menar jag att vi har förmåga att reflektera över vad som är rätt och fel, göra val och anpassa oss- eller inte - till normer beroende på vad som gäller i gruppen - i vid bemärkelse. Inte att det finns något självklart givet rätt eller fel som i alla lägen gäller. Framför allt menar jag också att jag inte tror att det finns någon gud som har fastställt givna för evigt sanna regler som alltid gäller. Funktionen till att reflektera kring rätt och fel, si eller så är, enligt min mening inbyggd, men utvecklas i mötet med andra. Moral är bara aktuellt i förhållande till andra. Det sista du säger:att moralen eller normen inte behöver vara det korrekta är särskilt intressant. Det ska jag tänka vidare på och kommentera senare.

Ann-Sofie - aug. 7, 2009 05:21

Reflektioner i all ära men det känns som moral i praktiken bara används för att fördöma andra. Människor använder oerhörd hjärnkapacitet för att bekräfta för sig själva att de alltid handlat rätt. Och om det ändå är så att man känner att man gjort fel så kommer det nästan alltid ett litet "men" direkt efter med olika anledningar till varför man nog kan ursäktas ändå. Det som jag tycker är mest intressant med moral är vad jag kallar för moraltrappan. Alltså hur hög prioritet olika "rätt" har. Det är fel att döda men det är moraliskt riktigt att kunna försvara sig själv. Så om jag råkar döda någon i mitt försvar är jag då omoralisk eller inte. Om de står på samma trappsteg kanske det går på ett ut och jag är varken eller.

C - aug. 8, 2009 09:18