Sommarlovsläsning är alltid rolig att tänka på och planera. I år ska jag nog göra en motsvarighet av Camillas psykologivecka men med inriktning på religionsvetenskap. Det som för många år sen fick mig att bli religionsvetare var människors förhållande till döden. Hur ser vi på döden? Vad säger livsåskådningar om existensen därefter? Vad får oss att välja en viss symbol i dödsannonsen? är frågor jag tycker är spännande. Jag kan väl inte precis påstå att mitt ex-arbete om Begravningsriter inom zoroastrismen är det jag sätter överst på cv:n, men döden intresserar mig mycket.

Det andra som fascinerar mig är nya religioner, dvs sådana organisationer som inte har fullt lika många år på nacken som kristendom eller buddhism. Under 1800-talet kom en del nya spännande riktningar som sjundedagsadventismen, men det som intresserar mig mest har ett religionssociologiskt perspektiv. Vilka religiösa rörelser finns i Sverige idag, vilka är med och varför? Jag har - som jag tycker - en avspänd relation till nya religiösa rörelser och klapprar inte tänder av rädsla när jag hör orden moon eller sai baba  Jag reagerar negativt på orden "manipulativ sekt" men har respekt för avhoppare och kritiker. Charlotte Essén har skrivit en reportagebok om barnen i religiösa organisationer - Sektbarn.

Det tredje intressanta inom religionsvetenskap är etiken. Häromdagen lyssnade jag till Ann Heberlein som talade om ansvar med utgångspunkt från boken Det var inte mitt fel. Begreppet kränkning som verkar drabba var och varannan nu för tiden - ungefär som en förkylning - ska jag fundera över. Också David Eberhard har skrivit om det i Ingen tar skit i de lättkränktas land.

Så läslistan kanske kommer att se ut så här:

Att levandegöra döden. Sektbarn. Det var inte mitt fel. Ingen tar skit i de lättkränktas land.