I lördags firade vi godaste vännen M. I talet jag höll för henne berättade jag om att det var hon som lärde mig att uppskatta lyrik.

Den första egna poesiboken blev Resa med Cortez . Vi köpte den, M och jag, på en bokhandel jag glömt namnet på. Den kostade 28 kronor ser jag på prislappen. Det var säkert första gången jag var på lyrikavdelningen. M tittade med van blick bland titlarna. Poesi var ett naturligt inslag i hennes familjebibliotek och bröderna skrev dikter sedan länge.

Vad skulle jag då välja? Något nytt kändes viktigt, något M inte kände till. När jag genom åren berättat om den här händelsen har jag alltid hävdat att jag så starkt mindes hur berättarjaget stod i sitt trapphus klockan fyra på morgonen, endast iförd kalsonger, och skrek "Cortez" i sopnedkastet.

Cortez! Jag skrek ditt namn i sopnedkastet.

Ja jag vet. Strofen låter närmast komisk i sin ensamhet. Ändå. Jag minns den starkt i sitt sammanhang. Peter Lindforss dikter gjorde stort intryck på mig då 1979. Han blev vägen in i mitt lyrikläsande.

2007. Boken kommer fram vid flyttningen. Jag letar efter min fras. Men den finns inte! Strofen lyder istället

Cortez!

Jag skrek ditt namn vid Stureplan

Det är en avsevärd skillnad faktiskt.

Inga sopnedkast. Inga kalsonger. Inget fyra på morgonen. Vad har hänt? Diskrepansen mellan minne och verklighet är påtaglig. Från var har jag tillfogat Lindforss Cortez-skrik dessa attribut?

Ångesten eller längtan i hans skrik känns bättre i min version, tänker jag och stryker över "vid Stureplan. " Ändå. Resa med Cortez är vid min omläsning fortfarande en diktsamling som håller därför att den så starkt berättar om den resande människan för mig.