Hur skulle man läsa Resor i skriptoriet om det var den första Auster-bok man fått i sina händer? Kanske som jag gör inledningsvis: Tolkar mr Blank, instängd i ett slutet rum, som en man som begått onda gärningar under exempelvis ett krig. Men sedan börjar jag känna igen figurerna som besöker mr Blank. Här är det Anna som samtalar med mr Blank:

Är ni gift?

Har varit.

Varit?

Min man dog för tre år sedan.

Vad hette han?

David. David Zimmer

Namnet är bekant. Zimmer är den man som omkommer i en olycka i Illusionernas bok. Min läsning tar en annan vändning. Ett manuskript ligger på mr Blanks skrivbord och han har till uppgift att läsa det. Författaren heter John Trause, hämtad från Austers Orakelnatten. En efter en dyker bekanta personer och fenomen upp från Austers författarskap.

Så. Nog är mr Blank en man som begått onda gärningar. Men som Anna säger: "Man gör vad man måste göra, och så inträffar det saker." Mr Blank blir synonym med Författaren. I sitt slutna rum konfronteras han med romanfigurer ur sitt skrivarliv. De berättar metaforiskt om de uppdrag Blank sänt ut dem på och vilka konsekvenser det fick.

Boken blir en metatext om såväl skrivande som Austers skrivande.

Måste man älska Paul Auster för att tycka om den här boken? tänker jag när jag tittar i Austers intensiva blick på bokpärmarna. Jag vet inte. Inte ens kärlek räcker här, för så särskilt bra är inte Resor i skriptoriet. Vill man ha en dos Auster föreslår jag i stället Den röda anteckningsboken som kommit ut i ny översättning (och med nya texter).