När jag lägger ifrån mig Revolt är jag riktigt belåten. Över att jag är klar och över att boken slutar så som den gör.

I ärlighetens namn gick det segare att läsa den tredje och sista delen i Hungerspels-trilogin. Jag sträckläste Hungerspelen, tog Fatta eld i tre täta omgångar men Revolt har jag angripit portionsvis i 25-sidors-sejourer och stundtals har jag varit lite uttråkad.  Det borde förstås vara omöjligt i en bok som handlar om brutalt krig med hög aktivitetsnivå och ångestladdade situationer. Men så var det i alla fall. Jag blev helt enkelt trött på Katniss depressioner även om hennes sinnestillstånd är både väl gestaltat och fullkomligt förståeligt.

Om Fatta eld skrev jag att den är hårdare, svartare och i Revolt blir det ännu mera tydligt. Det råder fullt krig med alla medel tillåtna. Rebellerna för in terrormetoder där civila luras i fällor. Vem är vän och vem är fiende?  Hela tiden direktsänds båda sidors framgångar och misslyckanden i tv.  Kameramännen springer bredvid soldaterna. Producenter vinklar inslag så att rätt propaganda ska sändas ut och förmå tittarna till att ta parti för rätt sak. Och så till sist når rebellerna huvudstaden där president Snow förskansat sig i sin borg.

Med de tre böckerna lästa är jag mycket nöjd med historien.  Här och där läser jag att finalen var lite av en besvikelse. Det håller inte jag med om alls. Allt föll på plats och slutet gillar jag rejält.

Revolt. Suzanne Collins. Utgiven 2010 av Bonnier Carlsen.

- - - - -

Om de två första böckerna skriver jag såhär.