Klockan 6.03 kliver vi av tåget på Berlin Hbf och om det inte vore så patetiskt skulle jag påstå att då inleds ett kärleksförhållande. Mellan mig och Berlin. Men det är för patetiskt att säga.

Istället. Vi tar oss till S-bahn-perrongen och inte en enda gång krånglar S-bahn för mig. S-bahn är på min sida. Hela Berlin är på min sida. Vi bor fem minuter från Charlottenburg Schloss, men jag ser aldrig slottet. På bild är det mycket vackert och jag har hört historier om att när man besöker det måste man trä filttofflor över skorna. Ljudet när besökarna hasar omkring borde vara mycket behagligt.

Jag har många kompanjoner under resan. De mest lämpade är Lonely Planets Berlin-guide, min ciceron T (outstanding men bara tillgänglig för oss Utvalda) och Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel.

Knappt hinner jag läsa långa texter. Vallgrens bok gör jag minutlånga nedslag i under Berlin-vistelsen. Så späckat är programmet, så många är intrycken att smälta, så många är kakorna att äta och njuta av att ögonen måste vara stängda.

T startar oss vid Hackescher Markt och guidar oss i solsken - bildligt och symboliskt - i det som är värt att se. Vi ryser över bokbål och berörs av det tomma biblioteket vid Bebel Platz. Unter den Linden är vältrafikerad. Riksdagshuset har långa köer, och jag skriver upp på en liten lapp, som jag sen tappar bort, att nästa gång jag är i Berlin ska jag gå upp i den enastående imponerande kupolen.

Vid Potsdamer Platz tappar jag andan av arkitektur och bakom en skyskrapa hittar jag böljande betongkonst och vatten och vass. Men det mest häpnadsväckande är den unge mannen som sitter där med korslagda ben och stickar. Gult och grått i ett randigt mönster, varv efter varv och i takt med att han blir färdig snurrar han det stickade i en rulle. Rullen invid honom är stor. Jag tänker att det är något slags meditativt. Att sitta vid en konstgjord damm i skuggan av skyskrapor i glas och betong vid Potsdamer Platz och sticka meter efter meter i gul/grått  - kanske är det Nirvana?

Men på tågresan hem läser jag Vallgrens verkligt välskrivna bok ordentligt. Åtta kapitel som var och en handlar om en aspekt av staden. Som naziarkitektur och Albert Speer, om grave-spotting (en favoritsysselsättning för mig när jag besöker nya städer) och varför Prenzlauer Berg är så intressant.

Och jag är glad att jag vet varför Prenzlauer Berg är så spännande. På riktigt.

(foton från här)