Ena ögonblicket tänkte jag absolut inte på det. Nästa ögonblick uppfylldes jag av mod och då kändes det bara så otroligt rätt.

Jag var redo att bära Hijab.

Just det: det var Rachel i Vänner som var förebilden. Nu lär väl schejkerna kalla till krismöte.

Det här är en intressant berättelse om tonåringen Amal, i Australien, som på ett inlevelsefullt sätt berättar om när hon bestämmer sig för att sätta på sig hijab, sjalen, huvudduken, slöjan. Kärt barn har många namn. Det muslimska livet är centralt i boken. Både dess för- och nackdelar tas upp, ibland lite väl utbildande. Men det kanske måste till i en värld där många anser att unga flickor inte alls väljer sin klädsel fritt, utan underkastas religiösa dogmer författade av män. På det viset är boken tydlig och väl fungerande.

Nackdelen är att personerna i romanen är så stereotypa. "Snyggaste-tjejen-i-klassen" är helt igenom usel och taskig. Bästa kompisens mamma är oavbrutet och okomplext fixerad vid sin dotters kropp och vikt. Den andra nackdelen med boken var det ungdomliga käck-roliga språket. Jag erkänner att jag stundtals snabbläste de 350 sidorna för att jag blev så irriterad av det. Jag ska sätta den i händerna på en yngre läsare så får vi se.