Session 3. Kl 08-08.50
Psykoterapeuten. Vi kommer att avsluta vårt samarbete idag genom att du berättar om hur du nu uppfattar Clarence Crafoords bok Kärleksförsök och svek. Du har läst ut den nu.
Ann-Sofie. Jag har nästan läst ut den. Saken är den att jag har jobbat så mycket att läsningen har kommit i skymundan. Men jag kan sammanfatta mig och konstatera att det här är en bra bok, och har man intresse för psykiatrins utveckling i Sverige, då med inriktning mot psykoanalytiska metoder så ska man läsa den. Men det finns andra anledningar än det. Som alla memoarer och biografier får man också samtidshistoria. Crafoord är född 1936 och börjar sin karriär i det sena 50-talet, och jag får läsa om sjukvårdens miljöer med relationer och hierarkier, vilket är ett spännande tidsdokument. Crafoord är också uppvuxen i en överklassmiljö, det säger han själv, vilket avspeglas. Med en framgångsrik karriär behöver inte kraschade äktenskap följa i spåren, men här är det så.
P: Man kan säga att du är nöjd med ditt bokval?
A: Det kan man säga. Det finns många bra saker i den här boken. Men som avslutning vill jag ändå säga något om ett av de första kapitlen där författaren i jag-form gestaltar sin egen födelse. Hör här:
Plötsligt var allt förändrat, kvävningskänslan i strupen försvann och ett okänt och aldrig förut hört skrik banade sig väg ur min hals. Det var befriande och skönt. Det var jag själv som skrek. Och jag skrek och skrek och skrek. Det var skönt men samtidigt hemskt.
Fantastiskt! Det är helt och hållet möjligt och trovärdigt. Det är inte ett typiskt avsnitt ur boken, men det är fint, eller hur! Crafoord har skrivit många böcker och jag skulle gärna vilja läsa flera.
P: Tack så mycket. Då avslutar vi vår psykoterapi i och med detta. Jag önskar dig välgång.
A: Tack. Jag kommer ju att åka i väg på en vintermörkerresa nu. Jag ska fira födelsedag. Kanske ska jag göra det med ett befriande och skönt skrik där uppe på Nordkappsudden?
Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser. Clarence Crafoord. Utgiven av Natur och kultur 2010.