Torsdagen den 24 september klockan kvart i 12 är jag pigg och rask. Jag har en plan för bokmässan. Jag ska begå utställningen systematiskt genom att vandra gångarna från vänster till höger för att på så vis inte missa något. Jag går  förbi Ruin:s monter . Tvärnitar när jag ser den grå boken Jag sköt Paulo Coelho ligga på en bänk och jag tar upp den.  "Ja visst ja. Den här boken vill jag ju läsa" och titeln lägger liksom nivån på resterande bokinköp, tänker jag sådär lite pretto. Den jättevänliga  tjejen i montern frågar om jag vill ha den signerad ety Staffan Vahlquist är i närheten. När han efter signeringen tar betalt ser jag Jag går aldrig ensam mer av Johanna Wallin och jag tänker att "nämen, den vill jag ju ha, är det Ruin som givit ut den!"  Staffan V undrar vänligt om jag vill ha den signerad ety Johanna är just i närheten och det visar sig att hon är den där vänliga tjejen jag träffat alldeles nyss. Med två signerade böcker går jag vidare och är fortfarande lite pretto och säger till Klara att jag "verkligen inte gillar signerade böcker men att det var svårt att tacka nej när båda författarna var så trevliga."

Det är inte sant. Jag erkänner nu. Jag gillar signerade böcker. För det betyder att jag kan stå en meter från en författare jag gillar och se när de skriver "till Ann-Sofie från xxx", jo jag gillar det. När jag var först i kön för att få en hälsning i Cilla Naumanns  - som är min stora författaridol -  I cirklarna runt vill jag inte ens lämna signeringsbordet. Jag hänger kvar, men säger inte ens "jag gillar allt du skriver".  Säger ingenting faktiskt utan ler mest fånigt på det där viset jag lovat mig själv att aldrig nånsin göra. Efter 30 sekunder börjar det bli pinsamt och kvinnan bakom mig i kön undrar "är du klar eller?" och jag vill vända mig om och säga: "Nej, jag är fan inte klar. Jag vill suga ut varenda sekund med Cilla här fattar du väl och jag står och funderar ut något väldigt smart att säga!"

Men i stället säger jag: "Ja, hoppsan, jag stod visst och drömde" och blir tvungen att kliva åt sidan för att resten av bokköparna ska få sitt.

Johanna Lindbäck skriver i Bokhoras Album roligt och mycket träffande om hur det var när hon skulle få en bok signerad av sin författaridol Paul Auster. Hon slår fast att hennes "stora författaridoler gör sig bäst på papper" och det är ju det jag säger - fast okej då, med en helt annan innebörd. Mina stora författaridoler gör sig också bäst på papper. Signerade. Till Ann-Sofie på bokmässan 2009 från Cilla Naumann.  Och nästa gång Cilla, det är då jag ska säga något riktigt smart.