Jag skulle vilja tycka om Karin Alvtegens böcker för att HON verkar så trevligt. Låter knepigt, men det är så.

Som jag skriver i posten Jag packar min väska II tänkte jag mig att hon "skrivit till sig" i Skam. Det har hon. Berättelsen är sammanhållen och logisk. Men ACK vad jag tycker den är tråkig.

Jag vet att jag tycker om böcker som berättar vackert, snarare än berättar. Böcker som hellre säger för lite än för mycket. Det är säkert ett par skäl till varför Skam inte kommer på min topplista. Men det finns annat.

Upplägget är klassiskt. två historier berättas växelvis och förs närmare varandra till upplösningen. Den ena handlar om Maj-Britt, en kvinna uppvuxen i en kristen gemenskap där skam och skuld och fruktan för guds vrede varit tongivande. Den andra handlar om Monika, en läkare som bär sin skuld över att hon inte räddade sin storeboror ur lågorna den där natten för så många år sedan. Skam, skuld och att betala av en skuld är alltså det som genomsyrar romanen.

För mig blir personerna aldrig levande. Trots att författaren tar tid på sig i berättandet och anstränger sig för att låta läsaren lära känna personerna blir de endimensionella och förutsägbara. De finns säkert i många varianter i verkligheten, händelserna skulle säkert kunna hända. Ändå känns de inte tillräckligt trovärdiga.

Så nej. Trots min välvilliga inställning blev boken ingen behållning och skälet till att jag läste ut den var rätt och slätt att jag satt på flygplanet och inte hade packat ner någon alternativ bok i handbagaget.