Allt borde stämma. Jag gillar författaren. Jag gillar skrivarkurs. Jag gillar särlingar. Jag gillar böcker. En bok som heter Skrivarkurs för särlingar borde bli en vinst. Men jag sitter med ett höjt ögonbryn mest igenom hela läsningen och tänker "snart kommer jag fatta poängen."

I.S. är en författare som har ett skrivarprojekt som inte blir som han tänkt sig. Förläggaren är inte nöjd med reportagen.

"För ytligt", hade förläggaren sagt ett halvår tidigare och sett både sorgsen och irriterad ut.

I. S. är dessutom lärare på skrivarkurser och till den kurs han nu, mer eller mindre påtvingat, ska hålla i Visby dyker särlingarna upp. Och det är inte mindre än de personer han ville skildra i sin reportagebok. De kommer varje dag under veckan, skriver sina övningar och läser upp dem för alla inklusive mig.

När jag ganska snart tröttnar på boken, försöker jag läsa den som en bok om skrivande och det fungerar ganska bra. Men sammanfattningsvis begriper jag mig inte riktigt på vad författaren vill med sin bok, annat än att göra abstraktioner av skrivandents komponenter. Kanske det är min bristande känsla för symbolik som spelar in. Jag kan inte heller räkna ut vad I.S. betyder. Hur som helst. Jag drar inte ner det frågande ögonbrynet ens när boken är utläst.