Tromsö - Honningsvåg

Tidigare och tidigare vaknar jag om morgnarna och går upp till panoramasalongen. Där sitter jag i mörkret och läser med en liten ficklampa.  Enastående avkopplande.

Vigdis Hjort har skrivit många böcker, för vuxna och barn, men jag tror bara att Hjulskifte är den roman som översatts till svenska.  Snakk til meg läser jag på norska. Vanligtvis läser jag det språket sakta. Varje ord uttalas i huvudet, språkmelodin hörs tydligt. Men redan efter några få sidor i den här romanen ökar jag takten, läsandet får ett flyt och jag blir indragen i berättelsen.

Ingeborg bestämmer sig för att resa iväg över julhelgerna. Föräldrarna är döda, den vuxne sonen lever sitt eget liv och hon känner, om inte ensamhet, så i alla fall att hon måste ändra något, ta en ny riktning i livet. På Cuba träffar hon Enrique men möter också sin egen naiva politiska hållning. Vilka frågor är egentligen viktiga i Norge? Det känns futtigt när hon möter en annan värld på Cuba, med fattigdom och tveksam demokrati. "Norge är ett bra land" skulle hon säga senare. Att hon ofta tackade för att "jag var født i Norge. Verdens rikaste land, trygt, demokratiskt, med gode ordninger om olykken skulle være ute." Så småningom bestämmer de att Enrique ska besöka henne i Norge. En process av pappersexercis börjar där alla till sist misstror alla.

Men lika mycket som romanen behandlar relationen mellan Ingeborg och Enrique, är också förhållandet mellan mamma och son central. Vigdis Hjort är en skarp och utomordentligt välskrivande författare. Hon problematiserar kärleken, människan och politiken. I Hjulskifte tycker jag att hon blev närmast akademisk i sitt berättande, det tycker jag inte i den här romanen. Måhända att det är norskan som mildrar. Oavsett, jag gillar den här boken mycket.

När vi anländer Honningsvåg vid lunchtid är boken utläst, men ficklampan behövs fortfarande.

Mina anteckningar om romanen skriver jag på baksidan på den stjärnkarta som ska vägleda mig så fort det blir klarare nätter.

Snakk til meg. Vigdis Hjort. utgiven av Cappelen Damm 2010.