När vi flyttar hit vandrar jag Södermalmsgatorna upp och ner, börjar läsa Fogelström och lär känna hus, gator och historia. Sen vänjer jag mig. Jag är inte hemma-blind men utforskningen blir inte lika skimrande.

Två saker händer: Jag uppskattar alldeles vansinnigt mycket att promenera när det inte längre är en självklarhet att gå hur långt och länge jag vill. Jag läser Södermorsor och får se ett sent 70-tals-Södermalm vilket lockar ut mig på gatorna. Jag gör kort-korta vandringar mellan husen, sitter på bänkar och murar och verkligen B-E-T-R-A-K-T-A-R fasader och fönster.

I Södermorsor finns 3 kvinnor och deras barn. I dagboksblad följer jag en tuff vardag med försörjningsångest och kärlekslängtan. När roman-Lena jobbar i hemtjänsten träffar hon gamlingar som berättar om det Södermalm som inte längre finns. Med tidens gång romantiseras grannsämja och sammanhållning. Valrörelsen 1979 diskuteras och hur ska det gå? Med allt?

Södermorsor. Lena Kallenberg