... eller det gör jag ju inte längre. Jag går med ett reparerat knä! Det är skillnad det. Att bli återställd ska ta sisådär 4 veckor. Att bli bra, ja då får jag lägga på några månader till. Jag hade tre önskningar innan jag sövdes.*

1. Att jag skulle vakna upp igen

2. med hjärnan vid god vigör

3. och att jag skulle kunna gå.

Tack och lov, alla tre gäller!  Idag t ex, 2 veckor efteråt kommer jag ta en promenad på 1,5 kilometer. Men man kommer faktiskt inte så långt då. I stället gör jag en blogg-turné, och tittar runt och ser vad ni läser och skriver.Här är ett urval nedslag:

Hos Textappeal skriver jag en kommentar om både Stalins kossor och På stranden, plus får tips om en intressant debutbok: Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender.

Mrs B presenterar en bokhög som får mig att svimma när jag numera tänker nedmontering av bokinnehav än tvärtom. Men jag svimmar också av längtan eftersom jag, som alla ni andra, älskar bokhögar. Som tips från England tar jag Benoîte Groults _Saltstänk på hude_n.

Hos Om böcker som jag hunnit läsa, slänger jag in ett boktips om Per Agne Erkelius Hotel Galicja som är en av årets bästa läsningar. Vixxtoria filosoferar över detta med att läsa ut det som hon påbörjat men som av olika skäl aldrig blivit klarläst. Roligt inlägg! Caroline på Tchoupitoulas, bokbloggarnas poetissa, kallar det att dricka ur littslattar.

Camillas läsdagbok bjuder som vanligt på kulturella utblickar och inblickar. När hon skriver om bibblot i Halmstad tänker jag att jag kanske skulle planera en resa som bara handlade om att besöka snygga bibliotek.

Hos Ett hem utan böcker gör jag avbön. Jag vill så gärna läsa böckerna i Martinas läsprojekt Skrivande svenskor 1900-1950. Men det går trögt. Jag har bara läst Herr Arnes penningar. Den blå rullgardinen som är juli-augustis bok står i hyllan och jag ska göra ett försök igen.

Helena har läst om Ellen Key och det har jag också just gjort. Kommer i en bloggy inom kort.

Det där får vara dagens tripp. Nu kallar vilstolen igen.

-----

* Min första önskning kan tyckas ngt dramatiskt, men Ulf Lundell säger att åren innan 50 är fyllda av dödsångest. Så jag är normal.