Vad jag älskar release-fester! Någon har gjort musik, konst eller bok och nu ska det firas (och promotas) och allehanda människor bjuds in. Vem som är musikern/konstnären/författaren brukar framgå tydligt, för det lyser ett alldeles särskilt skimmer kring personen ifråga.  Den,  som ska firas! Den, som inte bara har kommit på en idé utan också gått vidare och skapat något av idén. Och dessutom intresserat andra så att det finns en cd eller bok att visa upp (och sälja). Lika enastående varje gång, tycker jag.

Kvällens  stjärna är Anders Bolling, journalist på DN och författare till Apokalypsens gosiga mörker. I ett av de vackrare rummen på Albert Bonniers förlag skimrar han lite extra och skålar med oss och signerar bok efter bok. Hans utgångspunkt är att

Vi lever kort sagt våra liv på planeten  jorden, och vi gör det i hög grad av harmoni. Men det ser vi inte, för vi är offer för en kollektiv mental blockering.

Vad jag vill säga är detta: Världen är betydligt bättre än vi tror.

Nu är jag en positivt tänkande varelse men är inte det lite väl provocerande? Titta på världen med svält, våld och ekonomisk kris! "Det är just det jag har gjort", menar Anders Bolling.

I den här boken är hela utgångspunkten att krig och våld minskar, att svälten avtar, att dödliga sjukdomar bemästras allt bättre,  att folkhälsa och läskunnighet stiger mest överallt, att de fattiga blir rikare  och att miljön inte blir sämre utan allt bättre.

Detta går att med journalistiska objektiva metoder undersöka och beskriva vilket Bolling gör i sin bok. Men varför skriver då massmedia motsatsen? Att allt är för sent. Att allt är åt helvete. Att allt snart går under. Att Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan. Jo för att människan har en förmåga att svartmåla, döma ut sig  - "hur ska vi klara av det här?" - och

klarar vi det inte själva med vår inbyggda oro gör den intellektuella eliten det åt oss, gärna genom en löpsedel eller en tv-ruta alldeles i närheten. Jag ska försöka beskriva hur denna masochism ser ut.

Så. Jag sätter de precisionsslipade läsglasögonen på näsan och börjar läsa boken nu. Hoppfullt.

PS. Den här festen minglade jag inte alls, för efter en minut träffade jag den stolta författarmodern. Vi slog oss ned i en anrik skinnsoffa och jag fick mig till livs det mest intressanta samtal om livet, döden och varför folk inte skärskådar och kritiserar religionen i högre grad. Om inte den kvinnan gör slag i saken och skriver sin bok vet jag inte vad jag gör.