Under andra världskriget i Europa skriver Irène Némirovsky sin sista roman. Ett epos i fem delar där kriget och krigets följder för människan skildras. Hon hinner skriva två av delarna. I den första får vi följa olika människors flykt från Paris i samband med tyskarnas invasion 1940.

En het natt, tänkte parisarna. Försommar. Det var krigsnatt, flyglarm. [...] Det lät först bara som en djup inandning, ungerfär som en suck ur ett sorgtungt bröst. Några ögonblick förflöt innan hela himlen fylldes av bölande ljud.

Människor flyr. De packar det som är viktigast. Fotoalbum likväl som finbroderade lakan och dyrbart porslin. Samhället luckras upp. Moralen är inte densamma som igår. Det handlar om överlevnad och de samhällsstrukturer som tidigare givit stadga rivs. Så är deras krig. Så är alla krig.

Med stor närvaro och inlevelseförmåga skildrar författaren detta. Det är närmast dokumentärt i sin detaljskärpa. Samtidigt är det oerhört välskriven skönlitteratur.

Ljudlöst och med lyset släckt kom bilarna i en lång rad, proppfulla, överlastade med bagage och möbler, barnvagnar och fågelburar, lådor och tvättkorgar, alla med en madrass omsorgsfullt fastspänd på taket. Varje bil var en bräcklig anordning som verkade glida fram utan hjälp av motorn, föras vidare av sin egen tyngd längs gatorna som sluttade ner mot torget.

Även om det finns riktigt starka scener i lyckas denna första del ändå inte helt gripa mig. I Némirovskys anteckningar under arbetet med den här boken skriver hon:

Genom att jag förenklar och gör boken mer enhetlig (i sin helhet) bör den framstå som en kamp mellan det individuella ödet och det gemensamma ödet.

Jag berörs av det gemensamma ödet, men känner distans till personerna i denna del.

Nästa del, Dolce, utspelar sig i en av tyskarna ockuperad by. Vi får nära följa vardagen hos människorna som bor där. Det absurda i att några soldater knackar på dörren och helt enkelt flyttar in. I bästa fall med respekt och lågmält maktutövande, ibland motsatsen. Här finns bland andra Lucile vars man är ute i kriget. Lucile och hennes svärmor tvingas, som många andra, att husera en tysk soldat.

Lucile är en nyckelperson i boken, förstår man när man läser Irène Némirovskys anteckningar. "Kärleken mellan Lucile och Jean-Marie ska genomsyra" skriver hon. Men så långt hinner författaren inte. Som judinna deporteras hon och avrättas sannolikt. Sitt manus, nedtecknat med mikroskopiska bokstäver, lämnade hon i sin trettonåriga dotters händer som efter många år lämnar det för utgivning.