I augusti skrev Lisbeth Larsson i DN om höstens "bekännelselitteratur"-boom och lanserade begreppet strip-lit.

Jag funderar på det. Som daglig läsare av bloggar, inte bara bokdito, är bekännelse och sanning själva förutsättningen. Det är inte det fiktiva jag söker när jag läser om olika människors liv. Inte heller eftersträvar jag att bli deras vänner och träffas IRL. Nej, jag läser bloggarnas oftast välskrivna texter i jag-perspektiv där det berättas om intressanta händelser i liv jag aldrig kommer att bli en del av. Jag läser bloggarna som fiktiv text, men de skulle vara ointressanta om de inte vore "sanna". Sanna inom citat-tecken då den presenterade bloggtexten måste bli ett urval ur bloggarens liv, och med viss tillrättalagdhet. Real strip-lit alltså.

Men när jag fick Myggor och tigrar av Maja Lundgren i min hand, tänkte jag varken strip-lit, bekännelse eller förtal. Jag tycker Maja Lundgren skriver bra. Det jag eftersökte var att hitta paralleller till Virginia Woolfs Ett eget rum. Men jag fann något mer.

Och jag funderar: Bortsett från uppgörelsen med kvinnors plats i kulturetablissemanget (som jag skriver om i annan bloggpost) : skulle boken vara intressant även om man inte visste vem Lundgren var? Ja. Skulle den vara intressant om hon skrev om andra platser än "kultursvängen"? Ja. Hon skriver väl. Hennes historia om barndomen, Italien och camorran, om sig själv är otroligt intressant. Hon har ett väl fungerande språk och jag vill vända sida hela tiden.

Man får låta bli att blanda ihop roman-jag och författar-jag även om det handlar om saker som författaren varit med om. Författaren måste ju skapa litteratur. På samma sätt är det viktigt att låta bli att helt blanda ihop blogg-jag med bloggförfattar-jag. Bloggen ska ju läsas och vi kan omöjligt få en objektiv direktsändning från människors liv. Men tanken kittlar ju. Och jag läser.