Dags att dö. Hasse ligger tillsammans med några andra män i ett sjukhusrum för palliativ vård. Inledningsvis handlar samtalen i någon mån om det som varit, om livet de levt. Men i högre utsträckning pratar man om det som är nu. Sköterskor. Döden och existensen efter den. De förbereder sig. Huvudpersonen gör det genom att läsa om döden - "fienden"

Jag hade emellertid satt mig i sinnet att vidga ramen genom att intressera mig så lite som möjligt för sjukdomsförloppet och i stället koncentrera mig på slutmålet.

I den välskrivna boken får vi följa huvudpersonens tankar på Slutmålet och vägen fram till döden. Han läser den tibetanska dödsboken och andra viktiga böcker och reflekterar kring det oundvikliga.

Det finns olika sätt att förhålla sig till döden. Mitt sätt är att till att börja med att kalla döden Död. Människor dör. De går inte bort eller somnar in eller avlider i min värld. I min värld dör de. Jag läser mycket om död och sorg och jag skriver (inte fullt lika mycket) om död och sorg i mina anteckningsböcker. Jag har suttit vid flera dödsbäddar och sett nära nära anhöriga dö från livet. Från mig.

Och det är klart. Hade jag haft möjlighet att koppla en sladd till deras hjärnor så kanske alla dessa betraktelser som ges i Stundande natten kommit fram. Men det jag har sett och hört när jag suttit där bredvid är trötthet snarare än intellektualitet. Behov av tystnad snarare än samtal och tankar. När jag läser den här boken läser jag den som en distanserad skildring av något som skulle kunna vara döende skriven av någon som inte är där. Inte som en döendes berättelse.

Därför berör den mig inte annat än i det välformulerade språket.

Men vad vet jag om döden.