In i döden lär du mig saker. Du dör enligt skolboken och jag kan pricka av Cheyne-Stokes andning och blåa naglar på Att-dö-listan du i god tid visat mig. Efter det lever jag dubbelt. Gör allting två gånger. Tittar på alla saker två gånger. En för dig. En för mig.

Memento mori är livsbejakande. Hotet om död ger  koncentration och fokus på det som är viktigt.  Mildast är det i bokform, som här i fantastiska  Svart dam. En roman så välskriven och intensiv att den kan kvalificera sig till årets bok, och jag läser den på dryga timmen. 85 sidor där Nina utsätts för allas värsta fasa:

Vi har fått svaren på dina prover nu. Jag vill att du åker upp till akutmottagningen med det samma. Jag faxar över allting till dem, så du behöver bara visa patientbrickan och säga att du är min patient.[...] Och så föll dörren igen bakom mig. För alltid visade det sig.

Svart dam är helt övertygande, som om den är skriven av någon som faktiskt dött. Jag läste Stundande natten för ett par år sedan och stördes av  den döende mannens  intellektualiserade tankar. Jag tror inte alls att det är så mot slutet. Jag tror det är  extrem trötthet och längtan bort.

Ett flöde av medvetande istället för minuter och timmar. Kan inte kvantifiera tiden längre. Finns bara ett varande.

Jag har sagt det förut: Jag tror att det är svårt att dö. Smärtlindring och ångestdämpande mediciner till trots så tror jag att den allra sista övergången är lika fysiskt och psykiskt påfrestande som att födas. När en bebis föds är vi där med handdukar och kärlek och värme. Men när vi dör tror jag att dödsögonblicket bara är en hård passage till ingenting. Inga handdukar. Ingen värme. Ingenting.

Efter det hoppas jag att det är okej igen.

S****vart dam. Maria Fagerberg. Utgiven av Forum 2003 .

Andra böcker är Sven Delblancs Slutord och Anders Paulrud Fjärilen i min hjärna.

- - - - -

Tipset om denna pärla kom från twitter-diskussion där Helena Dahlgren nämnde den, Bia Sigge lånade den och Bokbabbel peppade för den.