Jag bad att få läsa den här romanen. Men när jag får den i handen ångrar jag mig nästan. Jag - mästaren i att skapa inre äckliga bilder av  de lästa orden, värre än värstaste skräckfilmen - brukar numera passa mig för att läsa böcker som alltför detaljerat beskriver åverkan på människokroppen.  Det här är en otäck bok, men det centrala i Svedd är trots allt inte de fysiska övergrepp som huvudpersonen Helena utsattes för som barn. Nu är hon vuxen, har träffat en man att verkligen V-E-R-K-L-I-G-E-N älska och bli älskad av. I nära samtal och samvaro med David läks hon, blir till och blir människa. Parallellt med detta och i backspegelsberättelser om barndom där såväl pappa som mamma burit sig vidrigt åt,  löper samtalen med en psykolog på rättspsyk och mer och mer förstår jag som läsare att någonting har hänt, något som inte skulle...

I vilstolen på balkongen sträckläser jag och tycker att författaren på ett bra sätt har skildrat kärlek som bär iväg för långt. Den trasiga Helena framställs inkännande och respektfullt. Boktoka menar att "Samtidigt som det är obehagligt och otäckt så är det som att det inte riktigt når fram till mig, det blir inte på riktigt, det skär mig inte i hjärtat." Jag kan på sätt och vis hålla med. Jag tycker också att boken är obehaglig och välskriven och gestaltar sitt ämne väl. Och kanske är det just i min förväntan på att det kan bli ännu otäckare beskrivningar som gör att jag sätter upp en mental sköld som distanserar mig från boken.

Svedd. Sandra Gustafsson.