Det är bara biljetter ner till barndomshelvetet den här helgen. Tur och retur dock. Svinalängorna rör sig i slutet av 60-talet, början av 70-talet då Leena och hennes familj äntligen får flytta till en nybyggd lägenhet i området Fridhem i Ystad. På kommunen kommer området att kallas Svinalängorna, ett nedsättande namn som visar synen på de människor som flyttar dit. Låglönearbetare, invandrare, arbetslösa, missbrukare, ensamstående mammor. Leenas mor och far hankar sig fram och pappan fixar än det ena, än det andra till deras fina lägenhet. Sängar, soffa, TV.
Men det ska rämna.
Spriten blir en allt vanligare medicin för att överleva vardagen, föraktet, fattigdomen. Nästan alla andra har det lika eländigt så varför inte ta en bläcka och glömma? Glömma vardagen, glömma att handla mat, glömma att städa, glömma barnen...
Leenas räddning är skolan. Där är hennes fristad när det blir värre och värre och värre hemma. Och när jag som läsare inte tror att det kan bli värre så blir det det.
Det ekade ur våra väggar.
Knuffar och slag.
Jag satt med händerna för öronen och gungade. Väntade på tystnaden som kom efter skrällen. Jag parerade med uppdragna axlar.
Det verkade som om mamma och pappa alltid kunde bli fullare.
Ändå finns inte sentimentalitet eller moraliserande. Det är barnet som berättar på det direkta raka sätt som barn gör. Lojaliteten till föräldrarna finns där hela tiden och när mamman än en gång försöker ta livet av sig, när pappan än en gång hittas nerpissad i en trappuppgång gör hon sitt yttersta för att rädda, ställa till rätta.
Den här boken kommer att bli en klassiker tror jag. Både för sitt perspektiv, sitt innehåll och inte minst sitt språk.
Håller med!
Tror också att boken blir en klassiker. Däremot tycker jag inte att den skildrar "miljonprogrammets
yttersta utpost". Fridhem är inte en förort utan några huslängor som ligger granne med centrum och de stora fina villorna. Alla ungar går i samma skola och samma klass.
Leena får alltså komma hem till
den "fina svenska familjen" på
barnkalas och bada i swimmingpoolen. Hon har samma skolväg, samma lärare, samma klasskamrater som medel o överklass
barnen. Ändå lever hon förstås på en annan planet...och hon ser ju och reflekterar över skillnaderna eftersom "den normalsvenska världen" ligger framför hennes ögon, alldeles nära men ändå så oerhört långt borta.
K.