Jag är fri, tänker jag. Jag sluter mina ögon och tänker en lång stund på det. Men jag förstår egentligen inte vad det vill säga

säger 15 årige Kafka Tamura i Murakamis Kafka på stranden, som jag just börjat läsa. Om han kunde diskutera saken med Birgitta Stenberg, 19, skulle de vara intressant att lyssna. I Kärlek i Europa är frihetskänslan det viktiga. Den unga kvinnan är ute i världen, hon skriver, hon är fri. Menar hon.

Ändå är underkastelsen stark. För pengar och husrum måste hon ställa upp på samvaro, på sex, på sådant som andra bestämmer. Det finns i sig inget sentimentalitet när författaren berättar om det, men jag tycker att det är sorgligt att läsa. Hon pratar om frihet i samma andetag som hon accepterar den där underkastelsen. Det finns ett äckel i att vara kvinna, ett kvinnligt kön och förhållandet till männen som dras till henne blir förstås en del i det äcklet. Det kommer i viss mån att ändras i romanen. Hon känner kärlek och längtan till kvinnor och där finns inte underkastelsen eller offer-rollen.

Men berättelsen är intressant. Strävan efter att bli bildad genom läsning av skönlitteraturen, strävan efter att bli författare är metodisk, kontrollerad och disciplinerad. Står i kontrast mot hastigt påkomna resor, nätter på barerna, farliga och oväntade möten.

Eller i harmoni med. Vilket man vill.