Hm, blev plötsligt sugen på att läsa något av Lundell, ett tag sen sist. Jag tillhör det fåtal (?)som läst hela Frukost på främmande planet och skrev bl.a. om den såhär: "[...]90% prat, mest om kvinnor och musik, men de resterande 10% visade sig vara glasklara glimtar över samtiden." Jag önskar att jag ägt boken och kunnat markera de 80 sidor som dessa glasklara meningar fanns på.......för läser om den gör jag inte (puh!)

Och såhär skrev jag om "Frukost på en främmande planet" för några år sedan. "Kriget är den goda prosans far", hävdade Friedrich Nietzshe. Det är något som Ulf Lundell tycks ha tagit fasta på när han skrev boken "Frukost på en främmande planet". Titeln "Frukost på en främmande planet" indikerar en rörelse, en förflyttning, en resa. Geografisk, tidsmässig, samhällelig och själslig. Den Mark Twainska barndomsskildringen, som styckats upp och spridits ut över de 831 sidorna är central för boken. Den idylliska, äventyrliga barndomsskildringen är skriven i kursiv stil på ett rent och vackert språk och utgör bokens ena pol, ett slags startpunkt för resan. Den fungerar också som klangbotten åt resten av bokens innehåll. Och vad är då resten av bokens innehåll? I stora svepande drag är det författarens reaktion på hur han levt och lever sitt liv, hur hans liv har kommit att utveckla sig. Det är även författarens reaktioner på hur samhället (Stockholm, Sverige, världen) sett ut och hur det har kommit att utvecklas och se ut nu. Allt avhandlas; inget ämne är för litet eller för stort. Och allt avhandlas med benhård subjektivitet. Texten genomsyras av vrede och frustration och den vreden och frustrationen tycks ha skapats ur det enorma glapp som finns mellan bokens båda poler; pojken och hans barndoms värld – den vuxne mannen och hans värld. Men boken rymmer även sköra kärleksdikter och på slutet en vindlande vision/förhoppning (även den skriven i kursiv stil) om att minnet av barndomens värld ska kunna användas som positiv överbryggande kraft för att lämna nutidens kakofoni, försonas med samtiden, och gå vidare med nya ögon. Stilmässigt så utgör innehållet i "Frukost på en främmande planet" ett konglomerat av skilda slags texter, till formen mestadels dagboksliknande poesi - både personlig och samtidskommenterande som i sitt uttryck kan placeras in någonstans mittemellan Lars Noréns dagbokspoesi, Stig Larssons sakliga poem och Göran Palms lyriska Sverigeepos. Genremässigt har "Frukost på en främmande planet" kallats för den första "bloggboken". Andra har jämfört boken med personer som James Boswell och Samuel Pepys dagböcker där till synes allt som skedde i deras liv inklusive sexlivet var tvunget att dokumenteras så naket och uppriktigt som möjligt. Den här bokens styrka består i författarens expressiva livsnärvaro i texten; det dionysiska förhållningssättet till livet, till konsten, till sexualiteten. Den oerhörda närvaron i språket gör att man som läsare efter ett tag sveps med eller sugs upp i författarens värld och börjar tänka som författaren. I boken finns en stil och en ton som vitaliserar alldeles oavsett argumentens bärighet. Det är själva den anda som genomsyrar orden som är det bärande och som gör mig som läsare både fascinerad och upprymd.

MagnusJ: Intressant det du skriver, håller med om det mesta. Tyckte dock inte att jag sögs med i någon större omfattning men tack vare de där 10% klockrena iakttagelserna var den helt klart läsvärd.

violen: Andrs Johansson litteraturforskare och ibland kritiker på Aftonbladet Kultur tycker att innehållet+formen i "Frukost på en främmande planet" påminner om en enda stor "inne-och-ute-lista" (listor som vid den tiden var mycket vanlig på kvällstidningarnas nöjessidor) där Ulf Lundell talar om vad han gillar och ogillar och gör det i kraft av att vara just Ulf Lundell. Anders Johansson menar att det inte skiljer sig så mycket i innehåll+form mellan den ytliga nöjesjournalistik på kvällstidningarna som Lundell kritiserar mot innehållet+formen som används i "Frukost på en främmande planet". Anders Johansson menar därför att Lundells kritik av ytliga kvällstidningar faller platt eftersom han använder samma uttrycksform som kvällstidningarna. Till viss del vill jag ge Johansson rätt, men Johansson ser inte Lundells språkliga kvaliteter. Jag menar att det är i den språkliga kvalitén som skillnaden består. Bernur är inte fullt lika imponerad som ooofbok.se om kvalitén i "En öppen vinter" http://bernur.blogg.se/2010/april/en-oppen-vinter-ulf-lundell.html Läs gärna och kommentera!