Den här bokens charm ligger i att det är den elvaåriga Gwenni som berättar hela historien. Hon beskriver vad som händer och hur hon ser på det, med sin oskuldsfullhet och iakttagelseförmåga. Aldrig uttrycker hon vad hon känner. I stället låter hon känslorna uttryckas i det katten eller husets Toby jugs, som står på spiselkransen, gör. Det är de som ser förvånade ut eller tittar förfärat på det som händer eller helt enkelt vänder huvudet åt ett annat hål.

50-talets Wales är platsen och en morgon är familjefadern Ifan Evans borta. Kort därpå hittas han död, och frågan om vad som har hänt honom ligger som ett stråk genom berättelsen. Men det centrala är Gwennis upptäckt av alla hemligheter människor försöker hålla undan. En pappa är inte någons riktiga pappa. Barn som dör i späd ålder. En mormor är sinnessjuk. En mamma är kär i någons annan än sin man. Ens bästa vän börjar bry sig om pojkar.

Jag gillar verkligen Gwenni efter att ha läst den här boken.  Hon är rättfram och klok. Att boken så konsekvent håller hennes perspektiv gör hela historien. En annat intressant grepp är Aunty Lol som bara omnämns men aldrig deltar i scenerna. Hon är alltid någon annanstans, som på en damfotbollsmatch eller med frivilliga brandkåren. Men det här är en historia som jag blir underhållen av, men inte kommer att ha i minnet särskilt länge.  Jag tror dessutom att engelskan lägger sig som ett skimmer över berättelsen och gör den bättre än den är.

The Earth Hums in B Flat. Mari Strachan

Läs mer hos Lizzy's Literary Life