Vi har ställt våra stolar i en ring, inget bord som skyddar oss från varandra. Finns det någon mening med lidande är frågan. Flera i ringen vill nog se att det gör det. Tanken på att mänsklighetens lidande - i alla nivåer och omfattning - skulle vara meningslös är obehaglig att tänka. Sisyfos som rullar sin sten uppför berget och just som han når toppen rullar stenen ner igen, finns det någon mening i det? Albert Camus diskuterar med utgångspunkt från Sisyfos-myten hur lidandets och livets meningslöshet kan bli meningsfullt och i lågmälda samtal resonerar vi med varandra om relevansen i Camus essä.

Owe Wikströms bok Till längtans försvar handlar också om livets mening, om existentiella frågor människan ställt och ställer sig. Vemod beskriver han som den kombinerade och motsägelsefulla känsla av längtan och lycka som kan glimtvis drabba en människa när man till exempel skiljs från någon eller när man står inför något som starkt berör. Vemod - som inte ska sammanblandas med sorgsenhet - kan också kännas när man ställs inför livets frågor som till exempel lidandets natur.

Jag tycker mycket om Wikströms böcker och hans sätt att skriva. Han är konkret när han skapar bilder ur samtiden och kopplar dessa till filosofiska teorier. Eftersom han vill se att människans längtan inte bara är mänsklig utan också är andlig - eller kanske att andlighet är en del av mänskligheten - blir jag alltid svettig över förklaringarna eller lösningarna. Jag minns att jag tyckte samma sak när jag läste Ikonen i fickan. Så länge han rörde sig i det mänskliga tyckte jag om det, men när han glider över i gudstro som svaret värjer jag mig. Hur ödmjuk och vidsynt Wikström än är i sin hållning.

I ringen pratar vi inte om Wikströms bok, trots att han faktiskt tar upp Camus Sisyfos-tankar. Vi lyssnar på varandra, på de unga flickorna som säger att onödigt lidande i så hög utsträckning skapas av människan själv. Att vi genom att sänka kraven, att inte bry oss om så mycket oviktigt skulle få kraft och ork att ta tag i det lidande som verkligen behöver lindras. Så är det kanske. Att det skulle vara meningslöst - nej, någonting måste det ändå vara värt nickar vi till varandra och tänker sedan stilla: men vad?