Jag förstår intellektuellt att jag läser något mycket bra. Språket. De små rörelserna. Geografin. Utkanten. Ändå dröjer det länge, kanske ända till sidan 250, innan jag också berörs på andra plan. Huvudpersonen Lo blir en flyktig varelse. Jag behöver inte tycka om människor jag läser om, inte förstå deras motiv, verkligen inte identifiera mig med dem. Men jag behöver beröras empatiskt om det ska bli något stort. Det måste bränna till. Och det är långt till sidan 250. I anteckningarna skriver jag:

Det täta förhållandet mellan Lo och Lukas. Mellan Lo och hennes mamma.  Kärlek i symbios. Som om hon fastnat i undervegetationens snaror i sjön. Hennes behov av att slita sig loss från allt. Ett snitt bara. Snabbt och inte titta efter hur stor skadan blir. Det destruktiva. Hon fortsätter att leva i Utkanten, också i Stockholm och alla andra städer. Att undvika att låta sig älskas. Hon blir något oåtkomligt. Också för mig.

När jag lägger ifrån mig boken känns det som något stort har undsluppit mig. Ett stråk av besvikelse drar förbi. Det är som om andra sett saker som jag inte sett. Tänker: jag ger romanen några dagar innan jag skriver om den. Nu har det dagarna gått och jag säger: Jag behöver ingen framåtrörelse i böcker jag läser. Men en riktning. Också en rörelse som går runt runt i cirklar har en riktning. Jag ser den riktningen när jag lagt från mig boken. Men romanen stannar i min utkant.

Till sista andetaget. Anne Swärd