Stockholm - Narvik

Redan innan avgång från Sthlm C ligger Timmarna och Mrs Dalloway bredvid mig för omedelbar läsning. Det var filmen Timmarna som triggade mig och nu läser jag romanerna parallellt, i syfte att förstå den ungdomslästa Mrs Dalloway bättre. Kanske blir det tvärtom.

Timmarna består av tre parallella berättelser om en dag i tre kvinnors liv. Mrs Dalloway som i slutet av 90-talet börjar sin dag med att köpa blommor till den fest hon på kvällen ska hålla till ära för sin ungdomskärlek. Mrs Brown som på 50-talet lever med man och barn och känner sig låst och instängd i äktenskapet, försöker fly plikterna - hur, hur? - och läser Woolfs Mrs D. Mrs Woolf som är en fiktiv berättelse om när Viriginia Woolf en dag 1923 skrev på romanen Mrs Dalloway, kvinnan som en morgon på 20-talet ger sig ut i London för att köpa blommor till kvällens fest och som vi får följa under den dagen.

Jag tänker hela tiden på hur smidigt Virigina Woolf glider mellan de olika människorna som porträtteras i romanen. Det är som att jag betraktar en person och hör vad hon tänker och sedan riktar min uppmärksamhet mot någon annan och genast får ett nytt huvud att kliva in i. Det blir aldrig rörigt för Woolf gör det så konsekvent. Perspektiven glider ljudlöst mellan människorna och det är lätt att läsa.

Läsningen av de båda böckerna förstärker också min uppmärksamhet på vissa av berättelsens teman. Kärleken mellan Clarissa och Sally, som i Mrs Dalloway-delarna av T verkligen är de facto. Som i mrs Brown-delerna av T finns som en längtan. Som i Woolfs Mrs D finns som en underliggande och starkt påverkande händelse. Som i Mrs Woolf-delarna av T säger

Clarissa Dalloway ska ha älskat en kvinna, ja, en annan kvinna när hon var ung. Hon och kvinnan ska ha givit varandra en kyss, en kyss, som den enda förtrollande kyssen i sagor, och i hela sitt liv ska Clarissa bära med sig minnet av den kyssen, det stigande hopp den innebar.

Ett annat tema är självmordet som  i Mrs D begås av en perifer person som inte har någon direkt koppling till vad mrs D har för sig. Mrs Brown ser självmordet som en utväg, Mrs Woolf tar verkligen livet av sig i såväl i Timmarna som i verkligheten. I Timmarna-mrs Dalloway är det ungdomskärleken som pressad avslutar sitt eget liv.

När jag sent om natten i Svolvaer lägger ifrån mig båda böckerna funderar jag över om läsningen blev 1+1=3 som är min idé med parallell-läsning och intertextualitet. Nej, egentligen inte. Jag märker att jag tittar på delarna, jag fascineras av Woolfs förmåga med berättarperspektiv och böckernas variationer av teman. Men mrs Dalloway själv blir aldrig en levande människa för mig. Hon blir aldrig större än summan av de delar jag så ivrigt betraktar. Frågan är om hon blivit det på egen hand?

I Svolvaer bor vi i ett sjöhus och vår lojale granne står hela tiden utanför fönstret.

Mrs Dalloway. Virginia Woolf.

Timmarna. Michael Cunningham