Jag är ingenting, ingenting annat än en ljus kontur, den här morgonen på den smala golvremsan mellan bassängen och simhallens glasvägg, den tusende återspeglingen av ett för många år sen avslutat liv, en skamlös kopia av en första mening.

Jag läser [så gott som] aldrig baksidestexten på romaner utan i stället första sidan.  Tycker jag att orden/meningarna/historien/personerna är minsta smulan tilldragande slår jag till. I Timmen mellan hund och varg räckte det med ovanstående för att jag skulle plocka med mig boken från biblioteket.

Berättar-jaget lever en undangömd tillvaro. I lägenheten hon hyr bevarar hon den förra hyresgästens svarsmeddelande på telefonsvararen. Lyssnar av den ibland, men de som ringer söker alltid den andra. Det är lika bra. När hennes syster Ines hörs av har de inte träffats på  flera år. Snart står det klart att Ines är alkoholiserad och behöver sin systers hjälp. Men vill hon ge den hjälpen? Som ytterligare trassel i relationen finns Ines pojkvän Kai. I samma stund de träffas attraheras systern av honom. Jag ser dig i Ines, kommer han att säga till henne.  Ines förebådade dig. Den här dubbelheten, glidandet mellan systrarnas identiteter  finns med som en underton i berättelsen hela tiden. Vem vill vara vem?

Berättelsen förs framåt i en sammanhängande språkström, samtalen, registreringar, tankar och betraktelser integreras i ett flöde. Ibland får jag lyfta blicken för att kunna andas.

Överraskad stirrade jag honom rakt i ansiktet, det var som om jag för en sekund svävade i luften med den sista medvetet bevarade bilden i huvudet, det citrongula kaklet, en omålad stortå, spetsen av en sko, tre saker vilka som helst av alla föremål i rummet som för mitt inre öga stelnade till ett stilleben och från och med nu hängde samman, något helt oväsentligt men som för mig, i detta ögonblick, hade en oerhörd betydelse.

Jag tycker om distanserade berättarjag. Här är det registreringar:  jag ser, jag hör. Men mindre av jag känner. Men är det distanserat? Blandar jag kanske samman det med kylan jag känner när jag läser? Gapet mellan systrarna är påtaglig. Kärleksorden som rinner ur Kais mun är oäkta. Jag är ingenting annat än en ljus kontur. Kylan och avståndet finns. Men det någonstans växer en varmare ton fram , en längtan efter samhörighet. Mot slutet strålar det från boksidan.

Timmen mellan hund och varg. Silke Scheuermann